• Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Har du kräsna barn? Lugn det löser sig.

    Inlägg från fredag, den 22 februari 2019, kl: 00:22.

    Jag heter Matilda, jag är 30 år gammal och idag åt jag stekt ägg för första gången i mitt liv. Jag skojar inte ens. Det är helt sant. Jag var nämligen ett så kallat kräset barn (och senare även kräsen tonåring och kräsen vuxen). Jag åt ungefär ingenting. Mina bröder brukar reta mig och säga att jag bara ville ha köttbullar och makaroner. Det är inte helt sant. Jag gillade även korv med bröd och blodpudding. Men sen fanns det matvaror som absolut inte passade Fröken Fröjd, till exempel:

    – Pizza

    – Pommes frites

    – Ost

    – Grönsaker (förutom gurka)

    – Frukt (fruktstunderna på lekis var ett helvete, men min arma moder löste det med yoggi)

    – Chips

    – Ägg

    – Och så vidare, och så vidare…

    Min mamma lurade i mig morötter genom att baka morotsbröd och riva ner morot i köttfärssås (som jag faktiskt åt). När jag var tonåring försökte hon muta mig, om jag började äta morötter eller äpplen skulle jag få en ny mobiltelefon. Och ni må tro att jag försökte. Jag kämpade som ett djur för att få ner dessa åbäken till ”naturens godis” i strupen, men det bara kväljdes. Så jag fick nöja mig med gammal mobiltelefon och gamla vanor. Pizza, chips och pommes lärde jag mig förstås att äta. Såklart. Jag är ju ingen barbar. Och även ost på sikt. När jag blev nästan-vuxen och 20-nånting kom jag underfund med att vissa grönsaker även var helt okej, typ paprika, grönsallad och lök.

    Men skam den som ger sig, det går att lära gamla hundar sitta. Sommaren 2017 var jag på Kreta och lärde mig äta tomat. Jag varken dog eller kväljdes. Och efter det har det bara fortsatt, som ett enda långt segertåg. Äggröra, pocherade ägg och morötter. Bara sedan jag fyllde 30 har jag lärt mig uppskatta både senap, broccoli och uppenbarligen stekt ägg. Och OLIVER! Ej att förglömma. Satan vad gott det är. Alla dessa oliver jag gått genom livet och aldrig ätit. Min tid är nu!

    Sen finns förstås en lista över saker jag varken kan eller vill lära mig att äta. Den är kort men helt rimligt:

    – Banan

    Så, ni med kräsna barn. Håll ut! De lär sig vid 30.

    Notering från nutiden: jag äter fortfarande inte banan, inte under några som helst omständigheter. Banan är djävulens påfund.

  • 2022,  Blogg,  Böcker

    Böcker jag läste 2021

    Vi pratade ju om jobb igår, och om drömjobb. En gång jobbade jag i en bokhandel. Det var ett fantastiskt jobb och jag älskade att vara omgiven av böcker hela dagarna och att få tipsa kunder om riktiga guldkorn. I en alternativ framtid driver jag en liten bokhandel. Jag hjälper ung som gammal att hitta läslusten och myser omkring bland mina böcker dagarna i ända. Ekonomi och bokföring är inte ett problem, det har jag lejt ut till en expert. Åh vad mysigt!

    Jag älskar nämligen att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag läser ofta, mycket och gärna, men det går förstås i perioder. För att hålla koll på vad jag läst och vad jag tyckt om det jag läst brukar jag lägga upp en story på instagram för varje bok. Jag lägger in en bild på boken och en mini-recension. Idag tänkte jag att vi skulle gå igenom alla böcker jag läste under 2021. Jag har en tendens att glömma fort, och vissa av böckerna skulle jag nog redan kunna läsa om utan att riskera att spoila för mig själv. Trettioen böcker blev det 2021. Nu kör vi!

    De sju systrarna av Lucinda Riley.
    Har du läst böckerna om De sju systrarna? Om inte – gör det! Om du gillar att få se dig runt i världen, om du gillar kärlekshistorier och om du gillar smäktande berättelser. Jag och min mormor gör det, så vi har läst alla böcker utom den sista. Men den ska vi läsa snart, så den kommer med på nästa års lista. Jag menar bara det faktum att jag beställde de tre kommande delarna innan jag ens läst ut första säger ju en del. Det är inte finlitteratur, det är inte smart litteratur, det är ren och skär underhållning för småtanter som jag. Sorgligt nog gick författaren Lucinda Riley bort under 2021.

    Två böcker som var sådär och en som var lite bättre.
    Jag kämpade mig igenom Maria Brobergs Bakvatten. Jag vet inte riktigt vad det var som tog emot. Ärligt talat så minns jag knappt vad den handlade om. Men det var något som inte riktigt föll mig på läppen.

    Överlevarna av Alex Schulman är den första av hans böcker som jag verkligen inte gillade. Tyckte inte alls om den och fastnade inte överhuvudtaget. Det blev en extra stor besvikelse eftersom jag verkligen gillar det han skrivit tidigare.

    Sverigevänner av Arash Sanari var en riktig bubblare som slank ner i kundkorgen under bokrean. Jag gillade den. Det är en fin och humoristisk skildring om att komma till Sverige som vuxen och om att göra det som barn, och om att försöka passa in förstås.

    Tack för dessa tre författare.
    Åh, vad ska jag säga om dessa tre kvinnor. Kanske tack bara! Tack för er! Gina Dirawis debut Paradisest ligger under mammas fötter är helt otrolig. Jag tror jag läste ut den på två dagar. Så himla bra. Och så härligt med ett rappt tempo, jag gillar när det går undan.

    För att inte tala om Annika Norlins novellsamling jag ser allt du gör. Precis som jag skrev i min mini-recension så är den precis som en påse med riktigt jävla gott godis som man aldrig vill ska ta slut. Otrolig!

    Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna var också bra. Det var ingen feel good direkt, jag blev på rätt dåligt humör av den. Men det är en bra bok som jag tycker att du ska läsa.

    Fyra böcker som du kan läsa om du vill.
    Jag minns tyvärr väldigt lite av Mohlin Nyströms Det sista livet. Men jag tror att det handlade om en undercover-polis? Något med USA? Jag skulle ju kunna googla detta, men låter det istället vara ett tecken på att det är en lagom spännande bok som inte fastnade i mig.

    Jag ÄLSKADE 1793 av NIklas Natt & Dag. Jag uppskattade 1794. 1795 gav mig tyvärr inte alls samma känslor. Det kan vara för att jag inte hade de tidigare böckerna tillräckligt färskt i minnet, eller att jag inte var i rätt sinnesstämning. Eller så är den helt enkelt inte lika bra. Men såklart läsvärd. Bara att få vara i Stockholm under sent 1700-tal är ju spännande.

    Problemet med Kate Atkinsons I muséets dolda vrår är alla personer. Persongalleriet är digert och jag drabbas lätt av namndyslexi när jag läser. Det gör det svårt att hålla isär personer och hänga med. Men! Det är en rolig och annorlunda bok som är riktigt bra, så läs den för all del!

    Majgull Axelsson är alltid Majgull Axelsson. Jag har beundrat henne sedan jag läste Aprilhäxan för hundra år sedan. Jag ville kunna skriva som hon. Det vill jag fortfarande. Inställd resa till Sabarmati håller hög kvalitet och är lagom spännande och mysig (om jag minns rätt).

    Tre böcker som fick mig att gråta.
    Där kräftorna sjunger var väl förra årets stora snackis? Eller var det kanske 2020? Hur som helst så levde den upp till hajpen. Jag gillade den väldigt mycket och tycker att alla ska läsa den.

    Vad hjärtat aldrig glömmer var en sån där bok som bara slank ner i kundkorgen när jag e-handlade böcker. Kanske för att komma upp i fraktfritt. Bra nedslunket i alla fall för den var riktigt bra. En gråtig, ganska amerikansk bok som påminner lite om Jojo Moyes böcker.

    Frida Boisens bok – oj! Riktigt stark. Jag ser fram emot att läsa hennes nästa som handlar om pappan.

    Tre böcker som knappt fastnade.

    Jag var tvungen att googla Moratorium för att komma ihåg vad den handlade om. Då blev jag påmind om att den faktiskt är bra.

    Offer 55 är också bra, eller åtminstone helt okej. Jag minns egentligen bara brottstycken.

    Ödesmark är också bra. Men lite seg. Den har inte det tempo som jag uppskattar.

    Norrlands-bonanza.

    Nattavaara tyckte jag jättemycket om. Det gedigna persongalleriet till trots. Jag tror dock inte jag uppskattat den lika mycket om jag inte flyttat upp till Norrbotten. Det ger något att känna igen sig i där boken utspelar sig.

    Rotvälta utspelar sig i Kramfors-trakten och jag läste den när jag var i krokarna. Återigen: det finns något i att läsa böcker där man känner igen sig. Sjukt spännande är den också.

    Det verkar vara ett återkommande tema att jag har problem med att det är för många namn i böcker. Det ligger nog mer hos mig än hos författarna. Vargasommar är en spännande bok, det är det.

    Tre otippade.
    Berättelsen om Alice Hart golvade mig lite. Jag hade noll koll på vad det var för bok och det brukar vara ett vinnande koncept. Då kan boken bara överraska. Och det gjorde Holly Ringland med denna. Läs den vettja, om inte annat för att få åka till Australien ett slag.

    Simon och ekarna ska man väl ha läst? Eller? Jag kände mig lite dum av den. Jag är nog inte tillräckligt smart. Men jag gillar den.

    Någon som du är ren och skär amerikansk feel good. Bara mysigt nästan hela tiden.

    Och så deckarna.
    Jag fastnade för Emelie Schepps böcker under 2020. Jag gillar att huvudkaraktären inte är som alla andra. Men efter fem böcker blev jag mätt. Och skrev att hon inte direkt är Kepler.

    Dock är Keplers senaste bok kass? Alltså spännande, ja. Men sånt jävla hafsverk. Inte alls som de tidigare.

    Det var de 31 böckerna jag läste under 2021. Har du läst någon av dem? Vad tycker du? Blir du sugen på att läsa någon av dem? Har du ett skitbra boktips till mig? Kommentera vettja!

  • 2022,  Jobb,  Tankar

    Driva eget företag, frilansa eller konsulta

    Ska vi prata jobb? Bara litegrann, utan att det blir tråkigt. Vi ska ju prata om mitt jobb, och det är ju kul. Ditt jobb är säkert också kul. Jag hoppas det i alla fall. Annars tycker jag att du ska säga upp dig. I regel tycker jag att folk säger upp sig för lite. Och gör slut för lite. Livet är för kort för att gå runt och ha tråkigt och vara missnöjd. Ja ja, jag vet att det kan finnas praktiska skäl att stanna kvar på både jobb och i relationer. Men ibland tror jag att vi krampaktigt håller fast i de där praktiska skälen för att slippa fatta stora beslut. Det blir som livbojar som egentligen kväver oss i stället för att rädda oss. Nåväl, lätt för mig att säga som är glad och nöjd med både mitt jobb och min relation.

    För dig som inte vet så driver jag ett eget företag, fast jag brukar säga att jag frilansar, och ibland kallar jag mig konsult. Det är väl egentligen olika ord för samma sak. Det beror på hur viktig jag vill låta. Jag känner mig sällan som en viktigpetter, så jag brukar oftast säga att jag frilansar som copywriter och skribent. Jag skriver alltså. Mest reklamtexter. Men också nyhetsbrev, artiklar och ”content” som det kallas nu för tiden. Jag föredrar ordet innehåll, det är ju samma sak. Förutom att skriva konsultar jag som projektledare åt en marknadsavdelning för ett stort företag. Jag hjälper dem att hålla i massor av trådar för olika projekt och ser till att saker blir gjorda. Det är inget jag är utbildad till, men något det har visat sig att jag är ganska bra på, om jag får lov att vara blygsam. Jag är visserligen inte utbildad till att skriva reklamtexter heller – tvärtom. Jag pluggade journalistik på högskolan. Men det blev ingen journalist av mig, det blev en reklamskribent istället. Eller copywriter, som det heter. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur vitt begreppet copywriter är, det finns nog lika många definitioner som det finns företag som har en copywriter anlitad.

    Det roligaste med att frilansa är att jag får chans att jobba för olika företag. Vilket gör att jag lär mig otroligt mycket om otroligt mycket. Till exempel vet jag väldigt mycket om luftrenare, radiostyrda bilar, altanbygge, husdjursfoder och receptfria läkemedel. Det är inga ämnen jag pluggat på om ifall det inte vore för mitt jobb. Och det tycker jag är kul, att plötsligt sitter jag här och kan saker som jag aldrig kunnat annars. Det var det om mitt jobb. Alltid roade jag någon. Nu vill jag veta: vad jobbar du med? Trivs du? Vad är ditt drömjobb?

    Jag gillar mitt jobb, men om jag ska byta så har jag listat mina drömjobb här.

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Fem råd inför 2022

    Jag tog bloggsemester. Det kom en flytt och en jul och ett nyår. Men nu du! Nu är det nytt år, flera gråa hår och vi är installerade i vårt fantastiska hus vid Kalixälven. Med det sagt tänkte jag ägna denna onsdag åt att ge dig några råd på vägen in i detta nådens år 2022.

    Råd 1: Du måste inte ha en hudvårdsrutin.
    Bara ordet hudvårdsrutin ger mig kalla kårar. Att lägga massor av tid och pengar på krämer, serum och skit. Det är ju ett lur, eller hur? Nån rik man som hittat på att du behöver 25 olika substanser för att få ett vackert face. Jag menar om den blå Nivea-burken dög åt våra mammor på 80- och 90-talet så duger den väl åt oss också? Nä, ta ett råd från en kvinna med riktigt dålig hy: skippa hudvårdsrutinen och lägg tiden och pengarna på något roligt.

    Råd 2: Spring långsamt.
    Har du som nyårslöfte att börja jogga? Joggar du redan? Gör det långsamt. Sänk kraven. Ha kul. Njut av naturen. Och kom ihåg: en långsam joggingrunda på 10 minuter är också en joggingrunda.

    Råd 3: Säg upp dig, gör slut, gör abort, flytta
    Skaver det? Gör något åt saken! Känns det svårt? Det är det. Men det brukar vara skönt efteråt.

    Råd 4: Fortsätt på jobbet, bli ihop, behåll barnet, bo kvar
    Känns det rätt? Fortsätt! Känns det lätt? Det ska vara lätt ibland, passa på att njuta och rida på vågen. Det vänder snart.

    Råd 5: Gå utomhus och titta på himlen
    Gör det bara. Det är värt det nästan varje gång. Titta på molnen, på solen, på månen, på stjärnorna.

    Det var det. Vilka är dina bästa råd inför 2022?

  • Blogg,  Huset,  Tankar,  Uncategorized

    En dikt om att köpa hus

    Packa kartong
    allt på en gång

    Lagfart och pantbrev
    jag trodde de drev

    Amortering och ränta
    någon måste skämta

    Köpa hus skulle vara kul
    inte bara pappersstrul

    Packa kartong
    allt på en gång

    Packade du kaffeburken?
    Jag behöver morgonslurken

    Har vi bokat transport?
    Ska vi bära allt dit bort?

    Tänk på älvens svall
    Ljuva dagar komma skall

    Tänk på alldeles egen veranda
    Tänk när vi äntligen får landa

    Men först packa kartong
    allt på en gång

  • Blogg,  Tankar

    Sovpoddar och reklam

    Jag brukar lyssna på poddar innan jag ska sova. Såna där sovpoddar, där en (oftast) man berättar berättelser om ointressanta saker med lugn röst. Min favoritpodd görs av en amerikan och i mitt favoritavsnitt berättar han 75 ointressanta fakta. Jag har bara lyssnat till slutet en gång – då var det ingen idé att ens försöka sova efteråt. Ofta somnar jag på fakta nummer 30 ungefär. Funkar inte det poddavsnittet funkar ingenting, dessutom lär man sig saker. Visste ni att grisar inte kan titta upp i himlen? Och att Holland skickar massvis med tulpanlökar till Kanada varje år?

    Häromkvällen försökte jag tänka nytt. Jag testade först IKEAs sovpodd där en tjej läser igenom hela IKEA-katalogen, det funkade inte, jag gav upp redan på sida 2. Så jag provade en annan: Somna med Henrik. Problemet med svenska poddar är att det ibland är svensk reklam i början. Och svensk reklam domineras just nu av Ann och Jonas från Opti. Ni vet vilka jag menar, eller hur? De förföljer oss vanliga dödliga som två demoner. De är på tv4, de är i radion, de är över jävla allt. De vill ta hand om våra pengar. Inte ens vid läggdags kommer man undan. Då är de där, Ann och Jonas. Inte riktigt de två jag valt att gå till sängs med frivilligt.

    Och inte nog med Ann och Jonas. Apoteket gör reklam också. ”Jaha” tänker du, ”de gör väl reklam för medicin eller möjligtvis tandkräm”. NEJ! De gör reklam för karameller. För julgodis. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Men att självaste apoteket gör reklam för GODIS när jag ligger i min säng och ska sova. Det är ta mig tusan magstarkt. 2021 hörrni, vilket jävla år att vara vid liv.

  • Blogg,  Träning

    Hellre snö än tö

    Igår var det minus åtta grader där vi bor. Jag kom på mig själv med att tänka att det är en perfekt temperatur. Imorse joggade jag i minus tjugotre. Jag upprepar: MINUS tjugotre. Det enda jag justerade från min springklädsel dagen innan var att jag tog på ett par långkallingar. Och lämnade hunden hemma. Det var ljuvligt. Jag svettades till och med om händerna. Som vanligt. Visst, reflexjackan från Jula var alldeles stel när jag kom hem, men jag var varm. Jag känner mig oövervinnerlig. Jag känner att jag plötsligt, vid 33 års ålder, har förstått hela kläder-efter-väder-grejen. Det går ju att vara ute och njuta även när det är svinkallt, så länge man har rätt paltor på sig.

    Tornedalingarna kommer säkert säga ”vänta du bara tills det är minus 30”. Och de kanske kommer att ha rätt. Kanske ropar jag hej innan jag ens är halvvägs genom vintern. Men än så länge, med november i ryggsäcken så säger jag bara: hellre massor av minus och snö än blask, slask, gråväder och tö.

    Och till er som vill veta nyckeln till min framgång säger jag bara: ull ull ull ull ull.

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Mina tre drömjobb

    Inlägg från torsdag, den 24 september 2020, kl: 14:01

    När jag var liten hatade jag att få frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” för jag hade ingen jävla aning. Jag ville absolut inte bli brandman, sjuksköterska, doktor eller ens frisör. Det är möjligt att jag redan då längtade efter ett liv som pensionär, jag vet inte. Men jag blev ju äldre, och när man blir äldre måste man ju till slut komma på vad man vill bli. Så jag frågade mig själv ”vad är jag bra på?” och svaret blev: att skriva. Jag vet egentligen inte om jag tyckte det själv där och då, men det var vad alla sa till mig, både hemma och i skolan. Så jag tänkte att jag får väl jobba med att skriva då. 

    Nu jobbar jag med att skriva, och det är det absolut roligaste jag vet. Men på ålderns höst har jag även kommit på ett gäng andra drömjobb som jag skulle kunna tänka mig att arbeta med. Det blir nog aldrig så, men drömma, det går ju. Här är mina drömjobb just nu: 

    Ljudboksinläsare

    ÅH vad mysigt att stå i ett bås och läsa högt. Vilken dröm! Den absolut största drömmen är att först skriva en egen bok och sedan läsa in den. Tänk att få berätta sin historia rakt in i öronen på folk som är på promenad, ligger i sängen eller röjer runt med dammsugaren. Problemet är att det har visat sig att det krävs en stor skopa disciplin för att skriva en bok. Det är till exempel mycket enklare att mana sig själv att jogga varje dag än att skriva 300 ord på en bok varje dag. Jag har nämligen testat. Men men… en vacker dag! 

    Antikvariat

    Tidigare i mitt liv jobbade jag på Akademibokhandeln. Det ä ett av de roligaste jobben jag haft. Att få tillbringa hela dagar bland böcker och att få hjälpa människor att hitta rätt litteratur till sig själva eller till sina nära – det var toppen! Tänk då att jobba på antikvariat? Så jävla fett.  

    Packa ordrar på lager

    Om det skiter sig på min firma skulle jag utan problem kunna tänka mig att jobba på lagret hos någon e-handel. Att få stå och packa ordrar hela dagarna låter som en dröm i mina öron. Det KAN vara så att jag romantiserar och att det egentligen är ett stressigt helvete i verkligheten. Men på mitt drömlager är allt bara supermysigt. Vilka är dina drömjobb? Märk väl att man också kan hitta på egna jobb som inte finns, det ingår i att drömma. 

    Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv.
  • Blogg

    Jag gräver där jag står

    När jag skriver texter till bloggen står jag i en stor grop. Det blir lätt så när man hela tiden gräver där man står. Och eftersom jag gräver där jag står blir det mycket jag jag jag. Jag tycker så, jag är såhär, jag var med om detta. Jag tänker att det får vara så, att det är okej. Den enda fällan jag inte vill hamna i är dagboksfällan. Idag gjorde jag detta, sen detta, sen åt jag detta och sen gjorde jag detta. Trå-å-å-åkigt!

    Men en vacker dag kanske jag tar ett kliv ur min grop. Kanske kikar jag över kanten, lyfter blicken och hittar något intressant som inte kretsar kring Matilda Mattsson Fröjd. En vacker dag kanske jag är mer beläst och kan lägga syrliga kommentarer om det politiska läget eller skriva intressanta texter om ämnen du knappt visste fanns.

    Till dess fortsätter jag gräva min grop, det är så otroligt mysigt och vindstilla här nere. Kanske sticker jag ut hakan snart, och känner efter om det är något för mig. Eller så kanske du, ja just du, har något förslag på vad du vill läsa om?

  • Blogg,  Tankar

    Jag heter Matilda och jag ramlar ofta

    Det här med att ramla. Att trilla omkull. Det händer inte lika ofta längre nu när jag är vuxen. Som barn var ju skrapsår på grund av snubbel vardagsmat. Sen kan det hända att jag ramlar oftare än andra vuxna, det skulle nog Erik i alla fall hävda om vi frågade honom. Men nu gör vi inte det.

    I alla fall vill jag hävda att om man ramlar som vuxen, så betyder det ofta att man valt en roligare väg. Som häromdagen när jag nästan ramlade eftersom jag trampade genom isen på ett dike. Det hade ju aldrig hänt om jag gick den tråkiga vanliga vägen. Eller som förrförra sommaren när jag råkade ramla ner för en ganska brant klippa, det var ju för att vi valt att gå utanför stigen. Det var ju på grunda av äventyret, och därför var det värt det. Även om det gjorde jävligt ont och jag fick ett skitstort blåmärke på röven (se bild).

    Sen finns det ju gånger som den helt vanliga tråkiga vägen sviker. Som när jag snubblade på en kullersten i Malmö i somras när jag var ute och joggade. Och gjorde en riktig sån slow motion-ramling. Jag överlevde och det enda som skadades var mitt självförtroende. Skammen av att ramla bland folk liknar ingen annan skam. Särskilt när en cyklist stannar och frågar ”hur gick det?” och man ligger där i gruset med telefonen höjd över huvudet eftersom prio var att rädda den framför sina kroppsdelar.

    Jag är också en sån som lätt börjar gråta av smärta. Som ett barn. Det bara kommer. För några år sedan skulle jag göra längdskidsdebut (jag hade en idé om att jag skulle åka Vasaloppet, den idén är död och begraven) och hade inte lärt mig hantera nedförsbackar. Alltså ramlade jag omkull. Ordentligt. Jag landade med hela min kroppsvikt på min ena axel. Det gjorde så jävla ont och tårarna sprutade. Erik lika delar tröstade som skämdes över sin vuxna flickvän som stod och tjöt i skidspåret. Det blev inte bättre av att min mamma och pappa var i närheten, så när vi mötte upp dem efter fadäsen så kommer ju känslorna såklart på nytt: ”MAMMA, JAG RAMLADE BUHU BUHU”. Som ett barn. Men det är också befriande på något sätt, att få gråta ut den fysiska smärtan.

    Nu nalkas en årstid av halka och jag ser fram emot att trilla än hit och än dit när jag ger mig ut på mina äventyr. Vilken typ är du? Ramlar du ofta? Gråter du? Biter du ihop? Blir du arg?