• 2023,  Från arkivet,  Tankar

    Från arkivet: Dementier till mitt 13-åriga jag

    Inlägg från onsdag, den 30 september 2020

    Minns du när du var 13-14 år? Satt du också inne på en hel hög av sanningar då? Sanningar som sedan skulle visa sig vara rena falsarier? Jag gjorde det. Framför allt hade jag idéer om hur det skulle vara och kännas när jag blev vuxen. Nu är jag 32 och får väl ändå betrakta mig som en vuxen person, och om jag hittar en tidsmaskin har jag en helt del dementier att leverera till mitt 13-åriga jag. 

    Jag trodde att…

    … alla vuxna har bra hy. Detta kan ju bero på att det var vad vuxna tröstade mig med när jag gick runt som stans största pizza face med akne som lyste röd som tomatsås. ”Det där växer du ifrån” sa de. Men ingen nämnde att jag inför varje mens skulle ha en liten böldpest längs haklinjen som nätt och jämnt hinner försvinna innan det är dags för nästa lingonvecka. Och jag råkar veta att jag inte är den enda vuxna människan med plitor och finnar. Låt oss inte ens diskutera apelsinporer och flammiga kinder. Alla vuxna har alltså inte bra hy. Det var falskt. Och nej, en rosa, vibrerande silikonapparat kan inte rädda dig.

    … jag en dag skulle vakna upp och känna mig vuxen. Jag var helt övertygad om detta. Att en vacker dag vid kanske 22-års ålder skulle jag vakna upp och veta att nu, nu är jag vuxen. Nu har jag koll på läget, vet vad jag vill, har en rutin i vardagen och är tillfreds. Det hände inte vid 22, och har inte hänt än. Jag tror kanske aldrig att det händer? Såklart att jag kan känna mig vuxen ibland när jag betalar räkningar eller pensionssparar, men det känns mest som att jag låtsas.

    … vuxna människor, framför allt lärare och föräldrar visste allt. Jag hade en otrolig tilltro till lärare och mammor och pappor. Jag tänkte att de hade svar på allt, de visste det allra mesta och de hade garanterat koll på läget. I dag vet jag ju att både lärare och föräldrar är helt vanliga människor. Människor som kan ha dåligt självförtroende, kan bli för fulla på fest och ibland till och med ha riktigt unkna åsikter. Men vad fint det var ändå, att jag fick gå omkring och tro att världen var god och att lärare och föräldrar var superhjältar. 

    … jag skulle vilja bli mamma. Alla skulle bli föräldrar en dag, det var en del av livet. Jag trodde till och med att jag skulle bli en ganska ung mamma. Min mamma fick sitt första barn när hon var 21, och jag tänkte att absolut senast vid 25 skulle jag ha fått ordning på allt och fått åtminstone en knodd. Tillåt mig att prisa gudarna och ropa halleluja för att det inte blev så. Jag vill ju inte bli mamma. Och jag är inte ensam om det. 

  • 2023,  Författarambitioner

    Det är ute att killgissa – visste du det?

    – Jag är för stor för min discokavaj, sa du.

    – Du är en ensam early bird, sa jag.

    – Du är stursk, blasé och levnadsmätt.

    – Visste du förresten att det är ute att killgissa? frågade jag.

    – Nej? Vad ska vi göra nu? Tjejtro? Tanta? Kvinnchansa?

    – Gubbhöfta, såklart!


    Jag älskar ord. Ibland måste jag få föreställa mig en konversation bara för att få skriva discokavaj eller stursk. Och här är vi nu, med ett sex rader långt alldeles påhittat samtal. Som jag ändå innerst inne hoppas har ägt rum någonstans i världen någongång.

    PS. jag önskar mig en discokavaj. DS.

  • 2023,  Blogg

    En historia om ett uppbrott

    ”Det är inte du, det är jag”. Hur många gånger har man inte sagt det och i hemlighet tänkt: ”Det är visst du din jävla idiot!” Så var det mellan dig och mig. Det var bara du hela tiden. Du svek mig när jag behövde dig som mest. Och när jag trodde att allt var bra, så visade det sig att problem mullrade under ytan. Problem som du aldrig kunde lösa på egen hand. Problem som landade i mitt knä – i min plånbok.

    Som den där gången när vi just träffats och du gjort dig fin. Visst, du var väldigt stängd, det var inte helt lätt att komma innanför ditt skal. Men sådant går att se förbi. Och visst, du hade skrutit i annonsen om hur snabb och funktionell du var. Men vem är jag att döma? Och så kommer det fram att du inte bara hade en, utan två skruvar lösa? Hur skulle jag gå vidare efter det? Jo, jag tog professionell hjälp såklart. Och du kom tillbaka och sa att nu, nu är allting bra.

    Men du ljög. När sommaren kom var du alldeles febrig. Jag kunde inte vara nära dig utan att svetten rann. Det hjälpte lite när du öppnade upp för att vädra, men det var inte optimalt. Och så kom vintern – då visade du din iskalla insida. Inte en känsla fanns där. Bara kyla. Och där någonstans kände jag nej. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Du försökte bromsa mig, men det gick inte längre.

    Så, jag gjorde det enda rätta: jag satte mig för att komponera en Blocket-annons. En annons som jag sedan aldrig behövde lägga ut. Du blev adopterad, kan man säga. Eller ja, såld jävligt billigt.

    Så gick det till, när jag gjorde slut med en Volkswagen Golf.

  • 2023,  Blogg,  Tankar

    Du ska älska din kropp, i brist därpå…

    Du ska älska din kropp. I brist därpå acceptera din kropp. I brist därpå stå ut med din kropp. I brist därpå ogilla din kropp. Och i brist därpå hata din kropp.

    Företag, influencers och kreti & pleti älskar att säga åt mig att älska min kropp. Och det gör jag enklast genom att köpa rätt kläder, rätt smink, rätt rakhyvel, gå på rätt gym, motionera på rätt sätt, äta rätt mat, dricka rätt dryck och ligga på rätt sätt.

    Samhället är utseendefixerat. Folk älskar sin kropp, fast med filter. Folk accepterar sin kropp när den är rakad, sminkad och fixad. Folk står ut med sin kropp när den har blekta tänder och botox i varje liten härlig skrattrynka. Folk ogillar sin kropp när den är som den är. Folk hatar sin kropp när den egentligen bara är. Den bara finns.

    ”Vad skön du är som vågar vara ful” säger folk till oss osminkade tanter på 35 som inte ids klämma in oss i Kim Kardashians tighta kroppsstrumpor eller sminka oss med femtioelva produkter varje morgon.

    Det är omöjligt att bara vara. Att bara ha en kropp, ett ansikte och en tandrad som är. Vad ska jag känna inför det? Det är bra att ha. Utan en kropp är jag bara ett svävande huvud. Eller ja, död. Utan en tandrad är det svårt att äta. Men jag kan alltid dricka smoothies. Utan en spegel eller en kamera vet jag inte hur min kropp ser ut. Bara hur den känns. Utan internet skulle jag aldrig jämföra min kropp, som jag bara investerat promenader och ost i, med kroppar som fått investeringar på hundratusentals kronor i form av botox, operationer och serum.

    Med det sagt föredrar jag ändå promenader och ost. Om jag kommer över hundratusentals kronor tar jag hellre ut min kropp för att se världen, än lägger pengarna i min kropp för världen att se. Om du förstår vad jag menar?

  • 2023,  Fånga februari

    Fånga februari: Mössan

    Jag har hakat på UnderbaraClaras utmaning att #fångafebruari. Men jag fångar kanske inte februari varje dag, utan så ofta jag har tid och lust, som idag till exempel.

    Vi ska fånga februari du och jag. Jag försökte förra året, det gick åt pipsvängen. Skam den som ger sig. Underbara Clara kör i år igen, och då gör vi det också. Först ut är mössan. Jag kommer osökt att tänka på en text som min kompis Jenny G var visade mig under högstadiet eller gymnasiet. Det var något om att inte glömma mössan för att då skulle allt gå åt skogen. Jag hittade den efter en liten googling:

    ”Glöm inte mössan i vinter.
    Har man ingen mössa blir man förkyld.
    Är man förkyld blir man hes.
    Är man hes så måste man viska.
    Den som viskar den ljuger.
    Ljuger man så åker man i fängelse.
    Åker man i fängelse börjar man troligen knarka.
    Knarkar man så dör man.
    Så glöm för helvete inte mössan i vinter.”

    Upphovsperson: okänd

    Upphovspersonen är okänd och logiken haltar, men den har något ändå, den där texten. Givetvis tänker jag även på en textrad ur Säkerts låt Det här är vad som säger:

    ”Håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa
    Klä in dig i wellpapp för du kommer skadas, ge dig aldrig hän
    Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän”

    Säkert – Det här är vad dom säger

    Annika Norlin hörru, tänk att kunna skriva som hon. Har du läst hennes novellsamling? Den är otrolig! Hon använder säkert mössa, hon kommer ju från Östersund om jag inte minns fel. I Kalix, där jag bor, är mössäsongen lång. Jag har ingenting emot det, mössa är bra. Det enda problemet är att mössäsong är lika med ful frisyr-säsong. Bara att bita ihop. Hellre ful frisyr än att bli förkyld, bli hes, viska, ljuga, gå direkt i fängelse, knarka och sen dö.

    Kommentarer inaktiverade för Fånga februari: Mössan
  • 2023,  Blogg,  Tankar,  Uncategorized

    Börja kort, tänk stort och ta plats

    Börja kort. Så säger de som vet. Långa meningar dödar din text. Jag älskar långa meningar. Och korta. Jag vet att det bästa är att variera. Att varva långt med kort. Det blir skönare för dig som läser. Lättare. Det blir som en melodi förstår du. Som musik.

    Tänk stort. Så säger de med visioner. De som vill framåt. Ingenting är omöjligt och du, ja just du, kan bli precis vad du vill. Ingenting kan stoppa dig. Förutom du själv förstås. Dina tillkortakommanden och ditt dåliga självförtroende. Din brist på kapital. Det finns så mycket som kan stoppa dig. Det finns så mycket som stoppar dig just nu. Och det är okej. Ibland är det bättre att tänka litet. Börja smått. Det hjälper inte att tänka stort om du inte har mat på bordet, eller hur?

    Ta plats. Så säger de till oss. Vi tjejer. Vi småföretagare. Vi som gömmer oss i hörnen. Vi ska ta plats. Men inte för mycket plats. Gud nåde dig om du är för högljudd eller för tjock. Samma regler gäller inte då. Men vi ska ta plats. Annars är det vårt fel att vi inte kan bli precis vad vi vill. Du ska inte följa strömmen. Men du ska göra precis som alla andra. Här är fem tips på hur du blir stor på sociala medier: dansa till en låt som en miljon andra redan dansat till, mima till ett ljud som två miljoner andra redan mimat till, dela ett hundklipp som tvåhundratusen redan skrattat åt, gör absolut ingenting som ingen annan redan gjort, gör precis som alla andra. Och så går det på. Vi blir matade av samma skit dag ut och dag in. Tills det kommer någon som tar plats, som tänker stort och som börjar kort. Som fångar in oss. Som är sin egen. Som gör något helt annat. Kontentan? Sköt dig själv och skit i andra. Eller… Sköt om dig själv och snacka inte skit om andra. Eller… Sköt om dig själv så som du skulle sköta om andra. Eller… Lyssna inte så jävla mycket på vad fåntrattar på internet dillar om.

  • 2023,  Tankar

    En högtidsväxling tack

    Vad sägs om att vi tänker om. Tänker nytt. Kastar det gamla, föråldrade. Tar in det fräscha. Det finns inget värdigt i att välkomna ett nytt år i det mörkaste januari. Allt prat om nyårslöften och självförverkligande sticker bara hål i en redan sargad själ som skiter i träningsrutiner och mål – den vill bara ha sol. Så, låt oss i stället flytta nyår till midsommar. Nya år inleds framöver med sommarsol, grill och annalkande semester. 3-2-1 gott nytt år och skål i bara ben!

    Men midsommar då? Det firas när vintersolståndet inträffar förstås. Det är helt logiskt. Vi firar midsommar när ljuset återvänder. Sjunger om små grodor som är lustiga att se, dansar runt en stång gjord i kramsnö och firar att mörkret är på väg att ge med sig. Glad midsommar, skål i vinteroverall och en brinnande längtan efter solen som snart ska skina igen.

    En genialisk plan.

  • 2023,  Författarambitioner,  Tankar

    Vägen till galenskap

    – JAG BEHÖVER EN FÖRKLARING!

    Hon stormade in i köket. Som en yrvind. En tornado. Som kaos. Hon vrålade igen.

    – DU MÅSTE GE MIG EN FÖRKLARING!

    Han tittade upp. Hennes ögon var vilda. Rödkantade av sömnbrist. Hade hon gråtit? Blivit galen?

    – Vad har jag nu gjort? sa han trött.

    – Du? DU!? Varför ska allt alltid handla om dig?

    Han suckade. Det brukade alltid vara hans fel. Nu var det hans fel att det inte var hans fel. Det är svårt att göra rätt, tänkte han. Samtidigt som han funderade över vad det var han skulle förklara.

    ­– Det här handlar om vetenskap. Om en fråga människan ställt sig i alla tider. Det handlar om vår överlevnad. Hur vi mår. Det handlar om viktiga saker. Det handlar om mig, men också om dig och alla vi känner, fortsatte hon.

    Han tittade på henne. Hade hon verkligen blivit galen?  Han tog en sipp ur sin kaffekopp.

    – DÄR! Det är det där jag pratar om!

    Hon pekade på kaffekoppen med ett bestämt finger. Han orkade inte ens svara. Tog en till sipp och väntade ut henne.

    – Förklara för mig, sa hon, hur det fungerar.

    Hon var lugnare nu. Han var förvirrad. Står hon här, klockan nio på morgonen och undrar hur kaffe fungerar? Han dristade sig till att fråga.

    – Undrar du hur kaffe fungerar?

    – Men nej, fräste hon. Eller ja. Eller jag behöver en förklaring. Om jag dricker kaffe klockan nio på morgonen, är jag ändå trött från eftermiddagen och framåt. Men om jag dricker kaffe efter klockan 16 är jag plötsligt pigg hela natten. Vad är det för trolldom? Hur kan det vara så?

    Hon började elda upp sig igen. Han förstod plötsligt precis vad hon pratade om. Han förstod hennes vilda ögon. Han förstod allting. Förutom svaret på hennes fråga. Där hade han ingen aning.

    – Du har rätt sa han, det är helt sjukt. Men jag har inga svar. Inte ett enda. Jag vet verkligen inte. Det är magi, eller svart magi.

  • Blogg,  Från arkivet

    Saker jag undrat på Twitter

    Inlägg från torsdag, den 20 februari 2020, kl.12:43

    Idag tänkte jag att vi skulle avhandla olika saker jag frågat mig på Twitter genom åren. Eftersom jag har en ytterst begränsad följarskara på Twitter kanske ni kan ge mig fler och bättre svar än jag fick där. Märk väl att jag var som mest aktiv för 6-7 år sedan.

    Januari 2012:

    ”Får man gå och sova klockan åtta?”
    Det enkla svaret är förstås: Nej, MAN får inte gå och sova klockan åtta, men DU får givetvis.

    Januari 2012:

    ”Ska vi prata om att Så ska det låta inte riktigt är vad det en gång var?”
    Egentligen tror jag inte att vi behöver prata om det. Men frågan ÄR fortfarande relevant.

    Kommentar från nutiden: finns ens Så ska det låta längre? Eller har det gått i graven?

    Februari 2012:

    ”Vad är bäst? Pulvervåfflor eller såna man gör själv från scratch? Svara NU!”
    Ingen svarade. Men det är väl såna man gör själv va? Eller? Har kanske gjort våfflor en eller två gånger sedan 2012.

    Kommentar från nutiden: jag har hört att man ska ha vichyvatten i smeten för bästa fras, sant eller falskt? Finns ens vichyvatten fortfarande? Är det samma sak som ramlösa? Jag vet inte.

    Mars 2012:

    ”Finns det något värre än att få häng på strumpbyxorna och smidigt försöka dra upp dem i offentlig miljö?”
    Nej, det finns inget värre. Men man kan ju också köpa strumpbyxor som passar.

    Februari 2013:

    ”Har tusen ångestsniglar som kryper i min kropp. Ligger i soffan och gnyr. Hur gör man för att få sitt drömjobb? Och vad är mitt drömjobb?”
    Jag har svaret nu! Mitt drömjobb är att vara frilansande skribent. Vad är ditt?

    Januari 2014:

    ”Den stora frågan jag alltid ställer mig, tackar Linda Lindorff bara ja till tv-program där hon får ha gummistövlar?”
    Jag undrar verkligen detta fortfarande. Nu gör hon väl även Wild Kids? Typiskt gummistövelprogram.

    Oktober 2014:

    ”Ärligt talat. Folk som kollar de analoga tidtabellerna på t-banan?”
    De människorna finns inte längre va?

    Januari 2019:

    ”Tänker på alla som brukade vika skjortor av gamla tjugolappen så att gåsens hals blev en slips. Vad gör de nu när Astrid Lindgren tagit över?”
    Undrar fortfarande detta. Vilket blev deras nya partytrick?

    Kommentar från nutiden: Jenny Grinde, jag vet att du läser, och jag vet att du var en av de få jag känner som kunde vika skjortan av tjugolappen. Har du kommit på ett nytt partytrick? Eller går du alltid runt med en gammal tjuga i fickan? <3

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Kissa i handfatet? En big no no

    Det har kommit till min kännedom att folk hittar in på den här bloggen efter att ha googlat ”Kissa i handfatet”. Jag vet varför, det har att göra med att jag en gång skrev ett inlägg om toalettetikett – du kan läsa inlägget här. I inlägget skrev jag att ”Jag ber er män att undvika att lägga ert kön i handfatet för att urinera. Det är så snuskigt. Flera vänner till mig har bevittnat detta live eftersom genierna i fråga dessutom glömt låsa dörren. Snusk!”

    Och jag vill egentligen en gång för alla reda ut detta. Det är alltså inte okej att kissa i handfatet. Aldrig någonsin. Eller alltså, bor du ensam och aldrig har besök – do your thing, you do you osv. Men på toaletter som även andra besöker så är detta en big no no. Jag förstår faktiskt inte ens hur man kommer på tanken? Om du ändå ska stå upp och pinka kan du väl lika gärna göra det i toaletten? Eller? Om det finns någon inbiten handfatskissare i min läsarkrets så får hen gärna förklara för mig.

    Med det sagt ska jag sätta mig och fundera på vilka inlägg jag ska skriva härnäst. Jag tror att jag ska lämna toalettbloggeriet därhän och ge mig ut på nya jaktmarker. Men det är ta mig tusan svårt att komma på vad jag ska skriva om. Många bloggar ju om vad det gör om dagarna, men de gör ju de facto saker. För mig skulle det bli ”Idag har jag gått i skogen med hunden, suttit vid datorn och jobbat och tittat på Robinson” varje dag. Inspirerande!

    Jag inser ju också nu, när jag tänker efter, att ännu fler kommer att hitta hit nu när de googlar ”Kissa i handfatet”. Men jag ser det som att jag gör samhället en tjänst genom att upplysa om vilka toalettetikettsregler som gäller. En kan inte göra allt, men alla kan göra något, som man brukar säga.