Jag heter Matilda och jag ramlar ofta

Det här med att ramla. Att trilla omkull. Det händer inte lika ofta längre nu när jag är vuxen. Som barn var ju skrapsår på grund av snubbel vardagsmat. Sen kan det hända att jag ramlar oftare än andra vuxna, det skulle nog Erik i alla fall hävda om vi frågade honom. Men nu gör vi inte det.

I alla fall vill jag hävda att om man ramlar som vuxen, så betyder det ofta att man valt en roligare väg. Som häromdagen när jag nästan ramlade eftersom jag trampade genom isen på ett dike. Det hade ju aldrig hänt om jag gick den tråkiga vanliga vägen. Eller som förrförra sommaren när jag råkade ramla ner för en ganska brant klippa, det var ju för att vi valt att gå utanför stigen. Det var ju på grunda av äventyret, och därför var det värt det. Även om det gjorde jävligt ont och jag fick ett skitstort blåmärke på röven (se bild).

Sen finns det ju gånger som den helt vanliga tråkiga vägen sviker. Som när jag snubblade på en kullersten i Malmö i somras när jag var ute och joggade. Och gjorde en riktig sån slow motion-ramling. Jag överlevde och det enda som skadades var mitt självförtroende. Skammen av att ramla bland folk liknar ingen annan skam. Särskilt när en cyklist stannar och frågar ”hur gick det?” och man ligger där i gruset med telefonen höjd över huvudet eftersom prio var att rädda den framför sina kroppsdelar.

Jag är också en sån som lätt börjar gråta av smärta. Som ett barn. Det bara kommer. För några år sedan skulle jag göra längdskidsdebut (jag hade en idé om att jag skulle åka Vasaloppet, den idén är död och begraven) och hade inte lärt mig hantera nedförsbackar. Alltså ramlade jag omkull. Ordentligt. Jag landade med hela min kroppsvikt på min ena axel. Det gjorde så jävla ont och tårarna sprutade. Erik lika delar tröstade som skämdes över sin vuxna flickvän som stod och tjöt i skidspåret. Det blev inte bättre av att min mamma och pappa var i närheten, så när vi mötte upp dem efter fadäsen så kommer ju känslorna såklart på nytt: ”MAMMA, JAG RAMLADE BUHU BUHU”. Som ett barn. Men det är också befriande på något sätt, att få gråta ut den fysiska smärtan.

Nu nalkas en årstid av halka och jag ser fram emot att trilla än hit och än dit när jag ger mig ut på mina äventyr. Vilken typ är du? Ramlar du ofta? Gråter du? Biter du ihop? Blir du arg?

6 kommentarer

  • Åsa

    slår mig ofta och har lätt för att få blåmärken men jag vet inte om jag trillar omkull jätteofta? När vi var i Thailand och klättrade ramlade jag iofs av en bänk (spik nykter) och slog upp ett stort skrubbsår på knät. Inga klätterskador (ja, mer än blåmärken och så då) men en bänk…

    När jag bakade bröd senast rev jag av skinnet på tummen när jag skulle riva morötter och slog huvudet i en skåpdörr. Farligt att baka bröd alltså.

    Jag är rätt klantig, tappar vikter på tårna på gymmet och så.

    • Matilda

      Haha, det låter som att du och jag är samma skrot och korn. Jag är också rätt klantig. Första veckan i huset vi hyr så halkade jag ner för trappan eftersom jag hade raggsockor. Häromdagen bet jag mig jättehårt i kinden, det känns fortfarande 😀

      • Åsa

        Jaha, sen igår då har jag vält min cykel på mitt smalben och skrapat upp ett står på armen i ett skåp på gymmet.

        När jag började plugga hade jag fått ett litet avskedsbett av min favorithäst. Över överarmen. Mina nya faddrar frågade försiktigt om min pojkvän var snäll mot mig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.