• 2022,  Tankar

    Årstider, färger och väder – en kärlekshistoria

    Jag skulle fånga februari men månaden rann mellan mina fingrar. Sen kom mars och allt är ett enda töcken. Vad hände i mars? Var var jag? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag har ingen aning. Nu är vi mer än halvvägs in i april och jag är besatt av ljuset. Jag vet inte om det är Norrbotten som gjort mig sådan. Om mörkret gjort mig galen i ljus. Eller har jag alltid varit sådan här? Det är svårt att veta. Hur ska jag kunna veta hur jag reagerade på ljuset för ett år sedan när jag knappt vet vad jag gjorde i mars?

    Men ljuset är så ljuvligt. Det är så hoppfullt. Det vittnar om liv. Om att bättre tider kommer. Platt spaning, jag vet. Men låt mig vara platt. Jag är hellre platt som en smaskig pannkaka än djup som en mörk tjärn. Jag längtar till oändliga sommarnätter när jag tror att jag klarar mig på fyra timmars sömn. Jag längtar efter att isen lossar och jag äntligen får reda på om det går att bada i älven vid vårt hus. Jag längtar efter att cykla längs sommarvägar och se rallarrosor i dikesrenen. Jag är färdig med snö nu.

    Kanske är det närheten till naturen som gör mig besatt av den? Om inte besatt så väldigt påverkad. Det är som att årstiderna känns mer i kroppen. Som att ljuset påverkar mig mer. Som att den dagliga väderprognosen är viktigare men samtidigt helt oviktig. Snöstormar bekommer mig inte egentligen. Tvärtom. Jag tar mig an dem. Går rakt ut i blåsten och bara tar in vädret. Njuter av att få vara i väder när jag vill, oavsett vilket det är.

    Det är som att betongen i stan höll mig borta från vädret. Där var vädret grått, ljust eller mörkt. Det saknades nyanser. Såklart fanns det färg ibland. Sommarkvällar på Skinnarviksberget när Norrmälarstrand brann ikapp med himmelen. Eller höstmornar i Vinterviken när solen just gått upp. Men jag tror att mitt färgseende blev sämre i takt med att betongen kändes trängre. Luften tog slut, jag behövde komma ut och nu är jag äntligen ute.

    Klockan är 22:41. Det är måndag men det känns som söndag. Det är annandag påsk 2022 och jag tar absolut noll ansvar för det som står i det här inlägget. Det bara rann ur fingrarna, det behövde komma ut, precis som jag.

  • 2022,  Fånga februari,  Tankar

    Fånga februari: Figuren

    Jag har hakat på UnderbaraClaras utmaning att #fångafebruari. Men jag fångar inte februari varje dag, utan så ofta jag har tid och lust, som idag till exempel.

    Jag önskar att ordet figur fick mig att tänka på lustiga figurer i bjärta färger. Men det första som dyker upp i huvudet är de otaliga gånger jag hört folk säga ”jag borde inte äta ditten eller datten, jag måste ju tänka på figuren”. Jag hör det allt mer sällan sedan jag började jobba hemifrån, för det är en typisk sån jobbgrej. Det finns inget ställe där folk tänker så mycket på figuren som på olika arbetsplatser. Man ska ta trapporna istället för hissen, undvika fikabröd, cykla till jobbet, äta sallad till lunch, äta ingen lunch alls, stå upp och jobba, springa hem, leva på luft… you name it. Allt för att tankarna hela tiden kretsar kring den där jävla figuren.

    Och jag är less på alla tankar på figuren. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på min figur. Men så fort någon annan nämner det, så går ju onekligen mina tankar dit också. Jag menar om inte han eller hon borde äta en bulle, så borde kanske inte jag det heller? Om han eller hon tänker så mycket på sin figur så borde kanske jag göra det också? Men sen tänker jag om och tänker på mig själv som en figur. En lustig figur i en bjärt färg, kanske brandgul. Vem är jag då att missunna min bjärta filur till figur fika? Tvärtom! Jag, som figur, förtjänar all fika i världen. Och alla långpromenader och sushi-luncher och joggingrundor och soffdagar och sovmornar.

    Så låt gå då, tänk på dig själv som en figur, istället för att tänka på din figur. Och säg ja till livet.

    Vänliga hälsningar
    Figuren Fröjd – en brandgul filur i sina bästa år.

  • 2022,  Fånga februari,  Tankar,  Träning

    Fånga februari: Från morgonen

    Gillar du Underbara Clara? Du vet hon bloggerskan, eller snarare entreprenören, som bor i ett hus på landet och gör drömmigt innehåll om allt från bullbak och feminism till skidåkning? Jag tycker att hon är bra. Och extra bra just nu eftersom hon har startat en fotoutmaning för februari. Jag tar det mer som en inspiration till blogginlägg och tänker följa utmaningen de dagar andan faller på. Det kan bli alla dagar, det kan bli varannan och det kan bli enstaka. Sånt vet man aldrig med mig. Här hittar ni i alla fall Claras inlägg om saken. Första dagen lyder: från morgonen.

    Bilden däruppe är från imorse. Jag startar oftast mina mornar med en joggingrunda. Hunden följer nästan alltid med. De flesta mornar springer vi 1,6 kilometer, men när andan faller på springer vi lite längre. Sen vi flyttade till Norrbotten har vi fått lära oss att springa i riktigt kall väderlek. Imorse till exempel var det -18 grader. Då gäller det att klä sig rätt. Man kan tro att det handlar om att klä på sig så mycket som möjligt, men jag skulle snarare säga att det handlar om att klä sig så smart som möjligt. Och smart stavas oftast ull och lager på lager. Alltid ull närmast kroppen. Har du ingen sport-bh i ull? Inte jag heller. Men jag fick det otroligt smarta tipset att sätta bh:n uppepå ullunderstället. Problemet löst utan att jag behövde gå och handla.

    Jag gillar morgonen. Egentligen gillar jag den tidiga morgonen bäst. Det känns som att man lurat systemet när man går upp riktigt tidigt och har oceaner av tid innan dagen börjar. Tyvärr är jag morgontrött och snoozar ofta hela vägen från 06:00 till 07:30. Det betyder att jag sällan har mer än en och en halv timme på mig att jogga, duscha och äta frukost innan jobbdagen börjar. Då känns det inte som att jag lurat något system alls, snarare tvärtom, som att systemet lurat mig.

    Är du morgonpigg? Är du en morgonjoggare? Har du tips på hur jag ska komma upp 06:00 när klockan ringer första gången?

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Årets största lurmånad

    Det är måndag och vi har officiellt överlevt januari. Egentligen inte förrän imorgon, men så gott som överlevt i alla fall. I dag insåg jag att vi har en och en halv timme mindre dagsljus häruppe hos oss än vad de har nere i Stockholm. En och en halv timme är ganska mycket. Men sen insåg jag i samma veva att om några månader är vi ikapp och förbi. Då har vi solsken dygnet runt. Jag längtar dit.

    Men först ska vi ta oss igenom löjligt korta februari. En blinkning, sen kommer det att vara över. Därefter har vi mars. Årets största lurmånad. Du kanske trodde att det var april, din dumma sill, men så ligger det inte till. Mars är som en riktigt dålig kille som man går tillbaka till gång på gång trots att man vet att han inte är bra för en. Han verkar så charmig, flirtar med sina solstrålar och sina plusgrader, för att sedan slå ned en totalt med snöoväder, slask och rusk deluxe. Men om stockholmsmars är en dålig kille kanske kalixmars är en riktigt bra? Här kanske mars bjuder på solsken i snödrivor och lagom många minusgrader? Jag vet inte, jag har aldrig bott i Norrbotten i mars, så det återstår att se.

    Därefter rullar april, maj och juni på som ett enda segertåg. För att krönas av juli och augusti som är årets queens. Men vet du vad? Vi ska inte gå händelserna i förväg. För nu är vi här, nu är nu och det ska vi ta tillvara på, även om vi måste kämpa lite.

    Vilken är din favoritmånad?

  • 2022,  Jobb,  Tankar

    Driva eget företag, frilansa eller konsulta

    Ska vi prata jobb? Bara litegrann, utan att det blir tråkigt. Vi ska ju prata om mitt jobb, och det är ju kul. Ditt jobb är säkert också kul. Jag hoppas det i alla fall. Annars tycker jag att du ska säga upp dig. I regel tycker jag att folk säger upp sig för lite. Och gör slut för lite. Livet är för kort för att gå runt och ha tråkigt och vara missnöjd. Ja ja, jag vet att det kan finnas praktiska skäl att stanna kvar på både jobb och i relationer. Men ibland tror jag att vi krampaktigt håller fast i de där praktiska skälen för att slippa fatta stora beslut. Det blir som livbojar som egentligen kväver oss i stället för att rädda oss. Nåväl, lätt för mig att säga som är glad och nöjd med både mitt jobb och min relation.

    För dig som inte vet så driver jag ett eget företag, fast jag brukar säga att jag frilansar, och ibland kallar jag mig konsult. Det är väl egentligen olika ord för samma sak. Det beror på hur viktig jag vill låta. Jag känner mig sällan som en viktigpetter, så jag brukar oftast säga att jag frilansar som copywriter och skribent. Jag skriver alltså. Mest reklamtexter. Men också nyhetsbrev, artiklar och ”content” som det kallas nu för tiden. Jag föredrar ordet innehåll, det är ju samma sak. Förutom att skriva konsultar jag som projektledare åt en marknadsavdelning för ett stort företag. Jag hjälper dem att hålla i massor av trådar för olika projekt och ser till att saker blir gjorda. Det är inget jag är utbildad till, men något det har visat sig att jag är ganska bra på, om jag får lov att vara blygsam. Jag är visserligen inte utbildad till att skriva reklamtexter heller – tvärtom. Jag pluggade journalistik på högskolan. Men det blev ingen journalist av mig, det blev en reklamskribent istället. Eller copywriter, som det heter. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur vitt begreppet copywriter är, det finns nog lika många definitioner som det finns företag som har en copywriter anlitad.

    Det roligaste med att frilansa är att jag får chans att jobba för olika företag. Vilket gör att jag lär mig otroligt mycket om otroligt mycket. Till exempel vet jag väldigt mycket om luftrenare, radiostyrda bilar, altanbygge, husdjursfoder och receptfria läkemedel. Det är inga ämnen jag pluggat på om ifall det inte vore för mitt jobb. Och det tycker jag är kul, att plötsligt sitter jag här och kan saker som jag aldrig kunnat annars. Det var det om mitt jobb. Alltid roade jag någon. Nu vill jag veta: vad jobbar du med? Trivs du? Vad är ditt drömjobb?

    Jag gillar mitt jobb, men om jag ska byta så har jag listat mina drömjobb här.

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Fem råd inför 2022

    Jag tog bloggsemester. Det kom en flytt och en jul och ett nyår. Men nu du! Nu är det nytt år, flera gråa hår och vi är installerade i vårt fantastiska hus vid Kalixälven. Med det sagt tänkte jag ägna denna onsdag åt att ge dig några råd på vägen in i detta nådens år 2022.

    Råd 1: Du måste inte ha en hudvårdsrutin.
    Bara ordet hudvårdsrutin ger mig kalla kårar. Att lägga massor av tid och pengar på krämer, serum och skit. Det är ju ett lur, eller hur? Nån rik man som hittat på att du behöver 25 olika substanser för att få ett vackert face. Jag menar om den blå Nivea-burken dög åt våra mammor på 80- och 90-talet så duger den väl åt oss också? Nä, ta ett råd från en kvinna med riktigt dålig hy: skippa hudvårdsrutinen och lägg tiden och pengarna på något roligt.

    Råd 2: Spring långsamt.
    Har du som nyårslöfte att börja jogga? Joggar du redan? Gör det långsamt. Sänk kraven. Ha kul. Njut av naturen. Och kom ihåg: en långsam joggingrunda på 10 minuter är också en joggingrunda.

    Råd 3: Säg upp dig, gör slut, gör abort, flytta
    Skaver det? Gör något åt saken! Känns det svårt? Det är det. Men det brukar vara skönt efteråt.

    Råd 4: Fortsätt på jobbet, bli ihop, behåll barnet, bo kvar
    Känns det rätt? Fortsätt! Känns det lätt? Det ska vara lätt ibland, passa på att njuta och rida på vågen. Det vänder snart.

    Råd 5: Gå utomhus och titta på himlen
    Gör det bara. Det är värt det nästan varje gång. Titta på molnen, på solen, på månen, på stjärnorna.

    Det var det. Vilka är dina bästa råd inför 2022?

  • Blogg,  Huset,  Tankar,  Uncategorized

    En dikt om att köpa hus

    Packa kartong
    allt på en gång

    Lagfart och pantbrev
    jag trodde de drev

    Amortering och ränta
    någon måste skämta

    Köpa hus skulle vara kul
    inte bara pappersstrul

    Packa kartong
    allt på en gång

    Packade du kaffeburken?
    Jag behöver morgonslurken

    Har vi bokat transport?
    Ska vi bära allt dit bort?

    Tänk på älvens svall
    Ljuva dagar komma skall

    Tänk på alldeles egen veranda
    Tänk när vi äntligen får landa

    Men först packa kartong
    allt på en gång

  • Blogg,  Tankar

    Sovpoddar och reklam

    Jag brukar lyssna på poddar innan jag ska sova. Såna där sovpoddar, där en (oftast) man berättar berättelser om ointressanta saker med lugn röst. Min favoritpodd görs av en amerikan och i mitt favoritavsnitt berättar han 75 ointressanta fakta. Jag har bara lyssnat till slutet en gång – då var det ingen idé att ens försöka sova efteråt. Ofta somnar jag på fakta nummer 30 ungefär. Funkar inte det poddavsnittet funkar ingenting, dessutom lär man sig saker. Visste ni att grisar inte kan titta upp i himlen? Och att Holland skickar massvis med tulpanlökar till Kanada varje år?

    Häromkvällen försökte jag tänka nytt. Jag testade först IKEAs sovpodd där en tjej läser igenom hela IKEA-katalogen, det funkade inte, jag gav upp redan på sida 2. Så jag provade en annan: Somna med Henrik. Problemet med svenska poddar är att det ibland är svensk reklam i början. Och svensk reklam domineras just nu av Ann och Jonas från Opti. Ni vet vilka jag menar, eller hur? De förföljer oss vanliga dödliga som två demoner. De är på tv4, de är i radion, de är över jävla allt. De vill ta hand om våra pengar. Inte ens vid läggdags kommer man undan. Då är de där, Ann och Jonas. Inte riktigt de två jag valt att gå till sängs med frivilligt.

    Och inte nog med Ann och Jonas. Apoteket gör reklam också. ”Jaha” tänker du, ”de gör väl reklam för medicin eller möjligtvis tandkräm”. NEJ! De gör reklam för karameller. För julgodis. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Men att självaste apoteket gör reklam för GODIS när jag ligger i min säng och ska sova. Det är ta mig tusan magstarkt. 2021 hörrni, vilket jävla år att vara vid liv.

  • Blogg,  Tankar

    Jag heter Matilda och jag ramlar ofta

    Det här med att ramla. Att trilla omkull. Det händer inte lika ofta längre nu när jag är vuxen. Som barn var ju skrapsår på grund av snubbel vardagsmat. Sen kan det hända att jag ramlar oftare än andra vuxna, det skulle nog Erik i alla fall hävda om vi frågade honom. Men nu gör vi inte det.

    I alla fall vill jag hävda att om man ramlar som vuxen, så betyder det ofta att man valt en roligare väg. Som häromdagen när jag nästan ramlade eftersom jag trampade genom isen på ett dike. Det hade ju aldrig hänt om jag gick den tråkiga vanliga vägen. Eller som förrförra sommaren när jag råkade ramla ner för en ganska brant klippa, det var ju för att vi valt att gå utanför stigen. Det var ju på grunda av äventyret, och därför var det värt det. Även om det gjorde jävligt ont och jag fick ett skitstort blåmärke på röven (se bild).

    Sen finns det ju gånger som den helt vanliga tråkiga vägen sviker. Som när jag snubblade på en kullersten i Malmö i somras när jag var ute och joggade. Och gjorde en riktig sån slow motion-ramling. Jag överlevde och det enda som skadades var mitt självförtroende. Skammen av att ramla bland folk liknar ingen annan skam. Särskilt när en cyklist stannar och frågar ”hur gick det?” och man ligger där i gruset med telefonen höjd över huvudet eftersom prio var att rädda den framför sina kroppsdelar.

    Jag är också en sån som lätt börjar gråta av smärta. Som ett barn. Det bara kommer. För några år sedan skulle jag göra längdskidsdebut (jag hade en idé om att jag skulle åka Vasaloppet, den idén är död och begraven) och hade inte lärt mig hantera nedförsbackar. Alltså ramlade jag omkull. Ordentligt. Jag landade med hela min kroppsvikt på min ena axel. Det gjorde så jävla ont och tårarna sprutade. Erik lika delar tröstade som skämdes över sin vuxna flickvän som stod och tjöt i skidspåret. Det blev inte bättre av att min mamma och pappa var i närheten, så när vi mötte upp dem efter fadäsen så kommer ju känslorna såklart på nytt: ”MAMMA, JAG RAMLADE BUHU BUHU”. Som ett barn. Men det är också befriande på något sätt, att få gråta ut den fysiska smärtan.

    Nu nalkas en årstid av halka och jag ser fram emot att trilla än hit och än dit när jag ger mig ut på mina äventyr. Vilken typ är du? Ramlar du ofta? Gråter du? Biter du ihop? Blir du arg?

  • Blogg,  Tankar

    Lösa tankar om livets cykler

    Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.

    Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.

    Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.

    Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.