• Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Har du kräsna barn? Lugn det löser sig.

    Inlägg från fredag, den 22 februari 2019, kl: 00:22.

    Jag heter Matilda, jag är 30 år gammal och idag åt jag stekt ägg för första gången i mitt liv. Jag skojar inte ens. Det är helt sant. Jag var nämligen ett så kallat kräset barn (och senare även kräsen tonåring och kräsen vuxen). Jag åt ungefär ingenting. Mina bröder brukar reta mig och säga att jag bara ville ha köttbullar och makaroner. Det är inte helt sant. Jag gillade även korv med bröd och blodpudding. Men sen fanns det matvaror som absolut inte passade Fröken Fröjd, till exempel:

    – Pizza

    – Pommes frites

    – Ost

    – Grönsaker (förutom gurka)

    – Frukt (fruktstunderna på lekis var ett helvete, men min arma moder löste det med yoggi)

    – Chips

    – Ägg

    – Och så vidare, och så vidare…

    Min mamma lurade i mig morötter genom att baka morotsbröd och riva ner morot i köttfärssås (som jag faktiskt åt). När jag var tonåring försökte hon muta mig, om jag började äta morötter eller äpplen skulle jag få en ny mobiltelefon. Och ni må tro att jag försökte. Jag kämpade som ett djur för att få ner dessa åbäken till ”naturens godis” i strupen, men det bara kväljdes. Så jag fick nöja mig med gammal mobiltelefon och gamla vanor. Pizza, chips och pommes lärde jag mig förstås att äta. Såklart. Jag är ju ingen barbar. Och även ost på sikt. När jag blev nästan-vuxen och 20-nånting kom jag underfund med att vissa grönsaker även var helt okej, typ paprika, grönsallad och lök.

    Men skam den som ger sig, det går att lära gamla hundar sitta. Sommaren 2017 var jag på Kreta och lärde mig äta tomat. Jag varken dog eller kväljdes. Och efter det har det bara fortsatt, som ett enda långt segertåg. Äggröra, pocherade ägg och morötter. Bara sedan jag fyllde 30 har jag lärt mig uppskatta både senap, broccoli och uppenbarligen stekt ägg. Och OLIVER! Ej att förglömma. Satan vad gott det är. Alla dessa oliver jag gått genom livet och aldrig ätit. Min tid är nu!

    Sen finns förstås en lista över saker jag varken kan eller vill lära mig att äta. Den är kort men helt rimligt:

    – Banan

    Så, ni med kräsna barn. Håll ut! De lär sig vid 30.

    Notering från nutiden: jag äter fortfarande inte banan, inte under några som helst omständigheter. Banan är djävulens påfund.

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Mina tre drömjobb

    Inlägg från torsdag, den 24 september 2020, kl: 14:01

    När jag var liten hatade jag att få frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” för jag hade ingen jävla aning. Jag ville absolut inte bli brandman, sjuksköterska, doktor eller ens frisör. Det är möjligt att jag redan då längtade efter ett liv som pensionär, jag vet inte. Men jag blev ju äldre, och när man blir äldre måste man ju till slut komma på vad man vill bli. Så jag frågade mig själv ”vad är jag bra på?” och svaret blev: att skriva. Jag vet egentligen inte om jag tyckte det själv där och då, men det var vad alla sa till mig, både hemma och i skolan. Så jag tänkte att jag får väl jobba med att skriva då. 

    Nu jobbar jag med att skriva, och det är det absolut roligaste jag vet. Men på ålderns höst har jag även kommit på ett gäng andra drömjobb som jag skulle kunna tänka mig att arbeta med. Det blir nog aldrig så, men drömma, det går ju. Här är mina drömjobb just nu: 

    Ljudboksinläsare

    ÅH vad mysigt att stå i ett bås och läsa högt. Vilken dröm! Den absolut största drömmen är att först skriva en egen bok och sedan läsa in den. Tänk att få berätta sin historia rakt in i öronen på folk som är på promenad, ligger i sängen eller röjer runt med dammsugaren. Problemet är att det har visat sig att det krävs en stor skopa disciplin för att skriva en bok. Det är till exempel mycket enklare att mana sig själv att jogga varje dag än att skriva 300 ord på en bok varje dag. Jag har nämligen testat. Men men… en vacker dag! 

    Antikvariat

    Tidigare i mitt liv jobbade jag på Akademibokhandeln. Det ä ett av de roligaste jobben jag haft. Att få tillbringa hela dagar bland böcker och att få hjälpa människor att hitta rätt litteratur till sig själva eller till sina nära – det var toppen! Tänk då att jobba på antikvariat? Så jävla fett.  

    Packa ordrar på lager

    Om det skiter sig på min firma skulle jag utan problem kunna tänka mig att jobba på lagret hos någon e-handel. Att få stå och packa ordrar hela dagarna låter som en dröm i mina öron. Det KAN vara så att jag romantiserar och att det egentligen är ett stressigt helvete i verkligheten. Men på mitt drömlager är allt bara supermysigt. Vilka är dina drömjobb? Märk väl att man också kan hitta på egna jobb som inte finns, det ingår i att drömma. 

    Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv.
  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Toalettetikett i livet

    Inlägg från fredag, den 9 december 2016, kl: 08:03

    Ska vi prata om det här med att gå på toaletten? Jag har all respekt för att alla människor gör det. Det är naturligt. Att låta sitt vatten, att göra nummer två, att byta mensskydd, att kräkas, att spegla sig, att släppa en fis. Ja allt är okej. Men ska vi istället prata om hur dåliga människor är på att gå på toaletten? Eller på att följa rimlig toalettpraxis. Det spelar ingen roll om jag går på toaletten på jobbet, på stan eller på krogen. Bristen på respekt för nästkommande besökare finns överallt. Jag har därför gjort en enkel lista för alla som känner sig osäkra på hur man borde uppföra sig på en toalett:

    • Torka bort eventuella bajsränder.
      Ingen mår bra av att se resterna av din avföring. Dessutom tar det dig två sekunder. Du vet den där toalettborsten som står bredvid toastolen? Den uppfanns liksom av en anledning. Använd den.
    • Lämna inte kisstänk.
      Är du dålig på att pricka rätt? Sätt dig ner och kissa. Skvätter det ändå? Torka upp efter dig. Ta lite papper, torka ringen, släng papperet (i papperskorgen eller toaletten) – klart!
    • Kasta papper i papperskorgen.
      Det gläder mig att du tvättar händerna efter uträttat behov. Bra där! När du sedan torkat händerna, då är det trevligast för alla om du kastar papperet i papperskorgen och inte på golvet. Vi vill ju inte riskera en sån där pinsam high-school-pryl där man kommer ut från toaletten med en lång pappersremsa under skon.
    • Kissa inte i handfatet.
      Jag ber er män att undvika att lägga ert kön i handfatet för att urinera. Det är så snuskigt. Flera vänner till mig har bevittnat detta live eftersom genierna i fråga dessutom glömt låsa dörren. Snusk!
    • Lås dörren. 
      Det blir pinsamt både för dig och mig om jag råkar gå in när du sitter och gör din grej. Lås bara. Känn gärna efter en extra gång att du låst ordentligt. Ok?
    • Kissa inte på golvet.
      Jag vet, det låter som en helt sjuk uppmaning. Men kiss på golvet händer oftare än du tror. Gör det bara inte. Och du, kräks helst inte på golvet heller. 
    • Övrigt.
      Vid lång kö, ta inte längre tid på dig än nödvändigt. Säg till personen efter dig i kön om papperet tar slut. Säg gärna till berörd personal att papperet är slut om det inte är någon bakom dig i kön. 
  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Är det skottår i år?

    Inlägg från: tisdag, den 12 februari 2019, kl. 09:53
    Märk väl att nedan inlägg utspelar sig i Stockholm. I Tornedalen skulle ingen någonsin gnälla över att behöva skotta. Det är något man bara gör.

    Kommer ni ihåg när det snöade sådär mycket för nån vecka sen? Det var som att en liten bit av Norrland hälsade på i Stockholm. Och som i ett trollslag vaknade surgubbarna IRL och på internet. Vet ni vad de var sura över den här gången? Över att de var tvungna att skotta ut sina egna bilar. Alltså VA!? Det var alltså på allvar män i övre medelåldern som till vardags parkerar sina bilar på gatan där de bor som rasade över att de var tvungna att skotta ut bilen för egen maskin. DE BETALAR JU MINSANN SKATT! Alltså förlåt. Men gubben… VEM SKA SKOTTA DÅ? Ska plogbilschauffören hoppa ur sitt varma fordon och ställa sig och handskotta ut varenda bil på gatan? Är det ett rimligt sätt att använda skattepengar? 

    Själv har jag en livsfarlig gångväg mellan mitt hem och tunnelbanan. Den är sällan sandad och så brant att den skulle kunna knäcka extra som kälkbacke. Jag offrar mina höftkulor varje gång jag lämnar orten. Och jag gnäller inte, för det är mer synd om de stackars tanterna som ska ta sig upp och ner. DÄR kanske vi kan lägga lite pengar, på att sanda gångvägar. Men för all del, det är klart att gubben ska slippa skotta. 

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Om mitt liv med lång panna

    Inlägg från: söndag, den 24 februari 2019, kl. 08:45

    Ni som är något sånär kulturellt bevandrade och som ägnat varje julafton sedan Dackefejden åt att se Karl Bertil Jonsson på SVT känner till att fadern i hushållet, Tyko, inte allt för sällan är högröd i ansiktet. Han har helt enkelt en högröd panna. Jag däremot, jag har en hög röd panna. Jag skulle vilja prata om oss med en hög överdel av ansiktet. Vi har det inte alltid så lätt.

    Jag vill minnas att jag var runt 10 år när jag först uppmärksammades på mitt höga hårfäste. Jag hade satt upp luggen med hårband, satt i ett tält och min bästa kompis utbrast ”OJ vilken lång panna du har!”. Här hade kanske en vanlig 10-åring fått komplex. Men inte jag inte. Jag tänkte bara ”jahapp” och fortsatte mitt liv som om ingenting hänt. Det borde jag kanske inte ha gjort…

    För nu, i vuxen ålder, när ingen moder idogt smörjer mitt huvud med solkräm har jag ju förstått att jag har ett stort problem. Jag är på La Palma just nu. Häromdagen var vi uppe på La Palmas högsta berg. Och när en 1,79 meter lång Fröken Fröjd står på La Palmas högsta berg, då är plötsligt La Palmas högsta punkt hennes panna. La panna. Gissa om jag brände mig? Solklart ja! Jag märkte inte ens att det var sol, men det gjorde min panna. Hög och röd!

    Vet ni vad det värsta av allt är? Att min mamma vetat om detta hela tiden. Det är nämligen hennes panna jag har fått. Hon har haft lugg hela mitt liv så jag har ju inte förstått någonting. Men så för nåt år sedan, när just höga hårfästen kom på tal, då lyfte hon luggen och visade den ståtligaste pannan i hela Norrtälje. Inte undra på att jag ser ut som jag gör. Och saken är den, jag bär min panna med stolthet. Den klär mitt plyte som en krona och är en självklar del av mitt ljuva anlete. Det enda problemet är den eviga röda brännan så fort solen visar sig. Eftersom jag sällan har ro att titta rakt upp mot solen så blir ju övre delen av mitt ansikte allt som oftast bränd. Så jag antar att jag får lära mig att leva mitt liv i keps, eller med solskyddsfaktor 50.

    Hur är det med ditt hårfäste? Bränner du pannan? Eller är du förunnad med en form som undgår solens strålar?

  • Blogg,  Från arkivet

    Sagan om när jag var på nakenfest

    Inlägg från fredag, den 2 december 2016, kl. 08:56.

    Det finns olika saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Gå på nakenfest till exempel. Men ibland är livets vägar sådär outgrundliga. Olika tillfälligheter gör att man plötsligt står där spritt språngande naken – med bara ett par sportsockar på fötterna. Låt mig berätta hur det gick till.

    Vi hade hört att Zhala skulle ha fet releasefest på Slakthuset. Vi hade även hört rykten om att det fanns möjlighet att få en gratis tatuering på plats, och att Robyn skulle vara där. Given festdestination med andra ord.

    Så vi såg Zhalas spelning, vi såg Robyn i folkvimlet och vi fick höra ytterligare ett rykte: för att få en gratis tatuering var man tvungen att gå in i nakenrummet. Ett skymt rum i lokalen där du fick lov att strippa helt och hållet för att komma in. Jag kan ärligt säga att jag inte var särskilt sugen på att gå in där. Att stå naken med diverse okända människor på en nattklubb är inget jag drömt om direkt. Men plötsligt var det någon i gänget som sa: ”Vi går in!”. Att stå ensam på en nattklubb när alla ens kompisar går in i ett mystiskt nakenrum är inte heller något jag drömt om – så jag gjorde som varje vettig människa: sprang till baren och beställde en shot och en öl. Hällde i mig shoten, tog ölen i handen och hängde på.

    Bakom draperierna som skymde nakenrummet stod en vakt (obs påklädd), han informerade oss om att telefoner och kameror var förbjudet, försåg oss med varsin tygväska från Weekday och sa: ”här kan ni lägga era kläder och tillhörigheter”. En i vårt sällskap, låt oss kalla henne J, var extra snabb och stod redan i bara mässingen och vinkade när vi klev in. Surrealistisk situation, minst sagt.

    Vi klädde av oss, lade våra påsar i entrén och klev in. J, som hela tiden låg steget före stod redan och socialiserade med en okänd man. Låt oss säga såhär, jag har aldrig i mitt liv tittat människor så mycket i ögonen som jag gjorde under stunden jag stod naken i ett naket folkhav. Efter en stund blev vi dock märkligt nog ganska bekväma, och släppte ner de korsade armarna som skylde brösten. Då dök en naken man upp och frågade ”vill ni ha strumpor!?”. Unisont svarade vi: JAAAA! Och plötsligt stod vi alltså nakna med enbart ett par sportsockor från Weekday på fötterna. Sex on legs.

    Det slutade snöpligt när vi fick reda på att tatueraren hade slutat för dagen. Vi hade alltså, egentligen, klätt av oss nakna i onödan. Å andra sidan fick vi en upplevelse utöver det vanliga. Och bilden av olika nakna människor som sitter i knät på varandra inne på en klubb kommer jag nog alltid ha på näthinnan.

  • Blogg,  Från arkivet

    Vad har man annars vänner till?

    Inlägg från tisdag, den 22 december 2015, kl. 22:30

    Träffade en snubbe som kommit ut ur ett längre förhållande nyligen. Och vi diskuterade skillnaden på att vara ihop och vara singel. Han berättade hur hans ex vid två tillfällen fått lov att plocka fästingar på honom. Som båda två satt sig på en mindre bekväm plats. Ett ställe dit man kanske inte så ofta bjuder in folk. En kroppsöppning man kanske helst håller för sig själv. Ja i röven helt enkelt. Och han undrade vem fan som skulle plocka fästingar ur hans bakdel nu när han är singel? Jag hävdade bestämt att jag har både en och två kompisar som skulle ställa upp med pincetten i högsta hugg om jag råkade ut för samma sak. Han var inte lika säker på att hans kompisar skulle vara så villiga. Alltså JAG skulle ju inte ÄLSKA att plocka fästingar där solen aldrig skiner på mina vänner, men var jag vara TVUNGEN skulle jag förstås ställa upp. Vem skulle man annars ringa? Mamma? Vårdcentralen? Sitt ex? En kollega? Skulle man försöka sig på uppdraget att göra det själv på huk över en spegel? Näe, jag menar på fullt allvar att ”that’s what friends are for”. Eller har jag inga kompisar kvar nu?

    Tillägg: snubben i berättelsen kom senare att bli min pojkvän. Ni som följde gamla bloggen känner honom som ”min nya kille” och för resten av världen är han mer känd som Erik, eller som Erkki Heikki.

    Tillägg 2: så jävla taktiskt att flytta upp till Norrbotten där fästingar är lika sällsynta som miljonerna på mitt konto. Tjing pax att slippa rota runt i röven på folk.