• Blogg,  Tankar

    Borde man inte provbo?

    Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.

    Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.

    Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.

    Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.

    Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Om mitt liv med lång panna

    Inlägg från: söndag, den 24 februari 2019, kl. 08:45

    Ni som är något sånär kulturellt bevandrade och som ägnat varje julafton sedan Dackefejden åt att se Karl Bertil Jonsson på SVT känner till att fadern i hushållet, Tyko, inte allt för sällan är högröd i ansiktet. Han har helt enkelt en högröd panna. Jag däremot, jag har en hög röd panna. Jag skulle vilja prata om oss med en hög överdel av ansiktet. Vi har det inte alltid så lätt.

    Jag vill minnas att jag var runt 10 år när jag först uppmärksammades på mitt höga hårfäste. Jag hade satt upp luggen med hårband, satt i ett tält och min bästa kompis utbrast ”OJ vilken lång panna du har!”. Här hade kanske en vanlig 10-åring fått komplex. Men inte jag inte. Jag tänkte bara ”jahapp” och fortsatte mitt liv som om ingenting hänt. Det borde jag kanske inte ha gjort…

    För nu, i vuxen ålder, när ingen moder idogt smörjer mitt huvud med solkräm har jag ju förstått att jag har ett stort problem. Jag är på La Palma just nu. Häromdagen var vi uppe på La Palmas högsta berg. Och när en 1,79 meter lång Fröken Fröjd står på La Palmas högsta berg, då är plötsligt La Palmas högsta punkt hennes panna. La panna. Gissa om jag brände mig? Solklart ja! Jag märkte inte ens att det var sol, men det gjorde min panna. Hög och röd!

    Vet ni vad det värsta av allt är? Att min mamma vetat om detta hela tiden. Det är nämligen hennes panna jag har fått. Hon har haft lugg hela mitt liv så jag har ju inte förstått någonting. Men så för nåt år sedan, när just höga hårfästen kom på tal, då lyfte hon luggen och visade den ståtligaste pannan i hela Norrtälje. Inte undra på att jag ser ut som jag gör. Och saken är den, jag bär min panna med stolthet. Den klär mitt plyte som en krona och är en självklar del av mitt ljuva anlete. Det enda problemet är den eviga röda brännan så fort solen visar sig. Eftersom jag sällan har ro att titta rakt upp mot solen så blir ju övre delen av mitt ansikte allt som oftast bränd. Så jag antar att jag får lära mig att leva mitt liv i keps, eller med solskyddsfaktor 50.

    Hur är det med ditt hårfäste? Bränner du pannan? Eller är du förunnad med en form som undgår solens strålar?

  • Blogg,  Tankar

    Om att inte gilla sport

    Jag är totalt ointresserad av sport. Det finns få saker som får mig att zona ut så totalt som prat om offside, icing och vintersport. Det är ett genuint ointresse helt enkelt. Jag försöker att inte kokettera med detta, men det kan lätt verka som att jag gör det ändå. Som i somras när det var något fotbollsevenemang. Jag satt i ett jobbmöte och någon frågade ”jaha, vad tippar ni om matchen ikväll då?” och jag frågade ”vilken sport?” och de blev nästan arga för att de menade att det var både folkfest och folkvett att hänga med när Sverige kickar boll.

    Jag har verkligen försökt tycka om fotboll. Tro mig. En gång var jag ihop med en fotbollskille och jag brukade försöka titta på matcher ibland för att förstå hans intresse. Men det gick inte. Det går inte. Jag vill inte. Det är för tråkigt. Jag tror att det är en nedärvd ljumhet inför sportens storhet. Varken min mamma eller pappa har någonsin brytt sig om EM, VM eller OS – oavsett sport.

    Jag har även försökt förstå det mysiga med att sitta och titta på vintersport på helgerna. Folk älskar skiten. Och jag förstår verkligen ingenting. Jag känner ingenting. Jag tittar hellre på myrornas krig. Förlåt.

    MEN! Jag har ett tips till er kamrater som är som jag. Det går att följa OS utan att följa OS. Man kan istället följa Kungahuset på sociala medier och få exakt den information man behöver för att hålla sig ajour med viktiga resultat.

    Här skröt jag på Twitter om mitt nyfunna lifehack.

    Så, jag fortsätter att gå genom livet och vara immun mot sportens påverkan. Jag fortsätter tänka att helvetet eventuellt kan vara att råka hamna på en fullsatt fotbollsläktare. Och jag fortsätter att försökta dölja mitt ointresse genom att låte Kungen och Silvia vara mina sportkorrespondenter.

    Hur är du? Älskar du sport, eller är du som jag? Eller kanske mittemellan?

    Glad fredag!

  • Blogg,  Tankar

    Jag kan inte höger och vänster

    Enligt Illustrerad Vetenskap har var tredje person svårt att skilja på höger och vänster. Enligt mina egna undersökningar genom livet är vi betydligt färre. För varenda jävel jag möter verkar höger och vänster sitta som en inbyggd kunskap som bara finns där. De behöver inte ens tänka. Själv har jag otaliga gånger pekat åt vänster och sagt höger när någon frågat om vägen. Jag har till och med, under en riktigt mörk stund, skällt på en taxichaufför som svängde åt ”fel håll” när jag bad honom svänga höger fast jag menade vänster. Hur ska jag veta? För mig är det 50 % chans att jag säger rätt.

    När jag skulle ta körkort sa min körskollärare att det är okej att inte kunna skilja på höger och vänster. Hon menade att så länge jag svängde åt något håll och inte bröt mot några trafikregler så skulle uppkörningen gå bra ändå. Och det gick bra. Problemet är bara att jag är kass på att både ta och ge vägbeskrivningar. Det blir mycket peka med hela handen och säga ”mitt håll” och ”ditt håll” för att undvika förvirring med de där jävla höger och vänster.

    Missförstå mig rätt, jag är inte dum i huvudet. Får jag någon sekunds betänketid så vet jag ju vilken som är vilken. Jag går inte runt och hälsar med fel hand och jag kör på rätt sida av vägen. Det sitter bara inte i muskelminnet som det verkar göra för så många andra. Jag har testat många knep, jag har klocka till exempel, den VET jag ju sitter på vänster arm, men det tar ändå för lång tid för att jag ska vara en pålitlig vägvisare.

    För några år sedan fick jag nog. Jag kunde inte leva en dag till med detta handikapp. Så jag gjorde det enda rätta och skrev en permanent fusklapp på vardera handled. Jag tatuerade mig alltså. Så nu står det höger på höger handled och vänster på vänster. Min kille är skitglad över detta, jag har aldrig varit så bra på att visa vägen eller svänga åt rätt håll när jag kör. Och jag, jag är nog gladast av alla. Om någon frågar mig om vägen så gläntar jag bara lite på tröjan om jag har långärmat och vips så kan jag peka människan i rätt riktning utan pinsamheter. Jag skulle vilja kalla det ett lifehack och rekommenderar alla som delar mitt handikapp att göra samma sak.

    För jag kan ju inte vara ensam om var tredje människa har svårt med höger och vänster. Kan du höger och vänster? Hur gör du för att underlätta vardagen?

  • Blogg,  Tankar

    Om att vara rädd för rotvältor

    Har du också traskat genom livet och varit livrädd för rotvältor? Jag tror att det är något jag blivit itutad som barn. Rotvältor ska man akta sig för och därmed basta. För mig hamnar rotvältor i samma låda som kvicksand, lava och blodiglar – saker jag oroade mig för som barn men som sedan inte bekymrat mig särskilt mycket som vuxen.

    Grejen med rotvältor är att du ska akta dig för dem. Men bara om själva trädet är borta. Det är då risken finns att de slår igen och du kan hamna under och säga farväl till världen. Sitter trädet kvar på roten däremot, då är det ingen fara.

    Så länge stammen ligger kvar på marken är rotvältan öppen, men sker det något som kan förändra vikten kan vältan hastigt slås igen.

    Skriver SvD om rotvältor i sin artikel från 2014.

    Nu menar jag inte att du ska börja lägga dig under rotvältor på pin kiv. Säkerheten först och så vidare. Men du behöver kanske inte gå runt och vara rädd heller.

  • Blogg,  Min hund

    Allt om min brasilianska gatuhund

    Gillar du hundar? Vill du veta allt om min hund? Vilken tur, då ska du får göra det idag. Hur gammal är hon? Var kommer hon ifrån? Vad är hon för ras? Och så vidare. Kanske mest intressant för mig, kanske inte, vi får se helt enkelt.

    Maya på fjällvandring

    Min hund heter Maya. Det är inte jag som döpt henne, men jag tyckte att det var ett bra namn. Möjligtvis lite lökigt att stava det med y, men vem är jag att ta ifrån henne den stavning hon fått? Hon kommer från Brasilien. Var i Brasilien och hur hon föddes vet jag ingenting om. Det jag vet är att hon adopterades från ett hundhem av en vänlig man. Den vänliga mannen var förmodligen samma person som döpte henne till Maya med y.

    Men hur kom hon till Sverige?

    2019 bestämde sig den vänliga mannen för att flytta till Stockholm. Han hade fått jobb där nämligen. Givetvis ville han ha med sig Maya. När Maya väl var på plats i Stockholm var hon stressad. Den vänliga mannen fick ingen plats på hunddagis och Maya klarade absolut inte av att vara ensam hemma. Så han gjorde det enda rätta, han accepterade att han inte kunde ge Maya vad hon behövde och hörde av sig till organisationen Hundar utan hem för att få hjälp med omplacering.

    Maya poserar

    Och hur kom hon till mig?

    Samtidigt satt jag och plöjde Hundar utan hems hemsida i jakt på min första hund. Och där var hon! Maya – den perfekta matchen. Jag skickade in en ansökan och efter en telefonintervju, referensintervjuer och ett hembesök fick jag besked: jag fick adoptera Maya.

    En regnig oktoberkväll åkte vi till Hornstull för att träffa henne och hämta hem henne. Satan vad jobbig hon var! Hon bet mig i händerna och drog i kopplet som en galning. Hon stressbajsade flera gånger per promenad och var så stissig att jag började undra vad tusan jag gett mig in på.

    Vad är hon för ras?
    Enligt den vänlige mannen var Maya hälften pinscher och hälften okänt. Jag var för nyfiken för att inte veta säkert så jag gjorde ett DNA-test. Det här var svaret jag fick:

    25 % Terrier Brazileiro
    12,5 % English Springer Spaniel
    62,5 % Breed Groups: Companion, Terrier, Herding, Sighthound

    I rasgrupperna ovan ingår bland annat pinscher, schäfer och vinthund. Men när jag läste på om brasiliansk terrier föll allt på plats. Klart hon är en brasiliansk terrier, allt stämmer in.

    Maya åker dressin.

    Hur gammal är hon?

    När jag hämtade Maya var hon 2 år. Nu har hon bott hos oss i över två år och har hunnit fylla fyra. Det märks. Hon har blivit vuxen. Men hon kan fortfarande inte vara ensam hemma.

    Hur är hon nu då?

    Hon har utvecklats otroligt mycket. Från att skälla på väldigt mycket, till att bara skälla om det knackar på dörren. Eller om det kommer ren. Från att dra i kopplet, till att kunna gå fint på kommando. Från att vara stressig och stissig, till att vara lugn och harmonisk. Visst finns det saker kvar att jobba på, visst kan hon vara jobbig ibland, men på det stora hela är hon en helt fantastisk hund som går att ha med överallt. Hon charmar alla som kommer i hennes väg och är nog smartare än jag förstår ibland.

    Hur stor är hon?

    90 % av våra vänner och bekanta som sett Maya på bild och sedan träffat henne i verkligheten har sagt ”Är hon så liten? Jag trodde hon var större!”. Hon väger 7 kg och ryms utan problem i knät.

    Jag har inte ångrat en sekund att jag adopterade en hund och jag är så glad att det blev just Maya som fick flytta hem till oss till slut. Är du sugen på att adoptera hund istället för att köpa valp så rekommenderar jag varmt Hundar utan hem. De är så otroligt måna om att hundarna får ett bra hem. Först tyckte jag att det kändes löjligt med alla intervjuer, referenstagande och hembesök, men sen förstod jag varför. Det är för hundarnas bästa. Nästa vecka blir det läxförhör tema Maya, så se till att läsa på nu.

    Bästa kompisarna
  • Blogg,  Träning

    Runstreak – perfekt träning för latmaskar

    Min första runstreak pågick i 431 dagar. Sen fick jag covid-19 och vågade inte fortsätta. Jag pausade i tre månader och började om i slutet på juni. Idag sprang jag min 126:e runda.

    Vad är en runstreak?
    En runstreak går ut på att du joggar varje dag, utan avbrott.

    Hur långt måste jag springa?
    Det där bestämmer du förstås själv. De flesta kör minst 1,6 kilometer om dagen. Det motsvarar en mile och är någon slags internationell måttstock på hur lång minimidistansen ska vara. Men regler är till för att brytas så vill du springa längre eller kortare så är det ju upp till dig. Vissa mäter tid istället för distans. De kanske springer 10 minuter om dagen till exempel.

    Måste jag springa fort?
    Nej! Det är det som är grejen. Du ska inte springa fort. I alla fall inte varje dag. Jag springer ofta ganska långsamt. Och ofta springer jag bara mina 1,6 kilometer. Men så ibland, om jag får feeling, så gasar jag på och springer längre.

    Varför är det så bra?
    För att du bygger kondition utan att du märker det. För att du alltid kommer ut. Det går liksom inte hitta på ursäkter för att inte springa, för då bryter man sin runstreak och måste börja om. Och det kanske känns okej just i början, men när du kommit upp i en respektabel siffra så vill du bara lägga fler dagar i runstreak-säcken.

    För mig, som egentligen är en latmask, är runstreak ett optimalt sätt att träna. Jag kommer ut varje dag, men måste för den sakens skull inte vara ute och motionera i en timme. Det tar tio minuter ungefär, sen är jag klar. Och jag känner mig alltid mycket goare i huvudet efteråt. Det är lite som att jag inte vaknat förrän jag tagit min dagliga joggingtur. Sedan jag började på min andra runstreak har jag knappt sprungit några längre pass. Men uppenbarligen har jag byggt uthållighet ändå, för förra veckan orkade jag jogga en hel mil. Jag har alltså tränat upp mig för att springa en mil utan att jag märkt det själv.

    Såklart tar det emot ibland, när det är snöstorm, spöregnar eller de få gånger jag är bakfull. Men det är bara bita ihop och ge sig ut. Det är förstås enklare för mig som har hund. Jag ska ju ändå ut, då kan jag lika gärna jogga.

    Tricket är att lägga ribban svinlågt. Du måste inte vara snabb, vissa dagar behöver du kanske inte ens byta om, var lite prestigelös. Och vips säger det, så har du plötsligt joggat i över 100 dagar och orkar springa en hel mil.

    För att inte lusa ner min vanliga instagram med träning har jag en egen för springeri-content. Du hittar den här, eller söker på marathonmatilda på instagram. Där delar jag inlägg med spännande innehåll som ”idag var det blötsnö, det var jobbigt” eller ”jag har köpt nya löparskor, de är bra”.

    Follow my blog with Bloglovin

  • Blogg,  Från arkivet

    Sagan om när jag var på nakenfest

    Inlägg från fredag, den 2 december 2016, kl. 08:56.

    Det finns olika saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Gå på nakenfest till exempel. Men ibland är livets vägar sådär outgrundliga. Olika tillfälligheter gör att man plötsligt står där spritt språngande naken – med bara ett par sportsockar på fötterna. Låt mig berätta hur det gick till.

    Vi hade hört att Zhala skulle ha fet releasefest på Slakthuset. Vi hade även hört rykten om att det fanns möjlighet att få en gratis tatuering på plats, och att Robyn skulle vara där. Given festdestination med andra ord.

    Så vi såg Zhalas spelning, vi såg Robyn i folkvimlet och vi fick höra ytterligare ett rykte: för att få en gratis tatuering var man tvungen att gå in i nakenrummet. Ett skymt rum i lokalen där du fick lov att strippa helt och hållet för att komma in. Jag kan ärligt säga att jag inte var särskilt sugen på att gå in där. Att stå naken med diverse okända människor på en nattklubb är inget jag drömt om direkt. Men plötsligt var det någon i gänget som sa: ”Vi går in!”. Att stå ensam på en nattklubb när alla ens kompisar går in i ett mystiskt nakenrum är inte heller något jag drömt om – så jag gjorde som varje vettig människa: sprang till baren och beställde en shot och en öl. Hällde i mig shoten, tog ölen i handen och hängde på.

    Bakom draperierna som skymde nakenrummet stod en vakt (obs påklädd), han informerade oss om att telefoner och kameror var förbjudet, försåg oss med varsin tygväska från Weekday och sa: ”här kan ni lägga era kläder och tillhörigheter”. En i vårt sällskap, låt oss kalla henne J, var extra snabb och stod redan i bara mässingen och vinkade när vi klev in. Surrealistisk situation, minst sagt.

    Vi klädde av oss, lade våra påsar i entrén och klev in. J, som hela tiden låg steget före stod redan och socialiserade med en okänd man. Låt oss säga såhär, jag har aldrig i mitt liv tittat människor så mycket i ögonen som jag gjorde under stunden jag stod naken i ett naket folkhav. Efter en stund blev vi dock märkligt nog ganska bekväma, och släppte ner de korsade armarna som skylde brösten. Då dök en naken man upp och frågade ”vill ni ha strumpor!?”. Unisont svarade vi: JAAAA! Och plötsligt stod vi alltså nakna med enbart ett par sportsockor från Weekday på fötterna. Sex on legs.

    Det slutade snöpligt när vi fick reda på att tatueraren hade slutat för dagen. Vi hade alltså, egentligen, klätt av oss nakna i onödan. Å andra sidan fick vi en upplevelse utöver det vanliga. Och bilden av olika nakna människor som sitter i knät på varandra inne på en klubb kommer jag nog alltid ha på näthinnan.

  • Blogg,  Författarambitioner

    Ett kapitel ur en bok som inte finns

    Förra året var, som alla vet, ett särskilt år. På grund av ett visst virus så hade jag lite dåligt med jobb under våren. För att få dagarna att gå bestämde jag mig för att börja skriva en bok. Och med börja menar jag verkligen bara börja. Det blev nämligen bara ett väldigt kort kapitel. Ett kapitel diskbänksrealism. Jag tänkte att du skulle få läsa. Varsågod.

    Kapitel 1

    Om att bli rik på kalsonger

    2020-10-02 Fredag 15:52

    Om hon fått en krona varje gång hon plockat upp Petters jävla kalsonger från badrumsgolvet så skulle hon vara miljonär. Eller? Amanda börjar räkna efter. En kalsong om dagen i fyra år. Trehundrasextiofem gånger fyra. Det är knappt 2000 kronor? Hon tar upp telefonen, öppnar miniräknaren och slår in talet. Ettusenfyrahundrasextio. Inte ens 1500 spänn. Hon suckar. Högt. Hon plockar upp de svarta boxershortsen från golvet och tar i farten upp en blöt handduk som hon hänger upp på badkarskanten. Om hon fått en krona även för de blöta handdukarna skulle hon åtminstone ha nästan 3000 kronor. Långt i från miljonär, men ändå en halv hyra.

    Från vardagsrummet hör hon Petters röst:

    – Yes, we can possibly install that application but it will take a while and you wont be able to work during that time, säger han på sin värmländska svengelska.

    Amanda suckar. Högt. Igen. Hon minns tillbaka till för ett år sedan, då Petter fortfarande satt på kontor och arbetade och hon kunde skrota runt hemma ensam och jobba när hon ville, städa när hon ville och framför allt: sova middag när hon ville. Sedan covid19-pandemin svepte över världen är ingenting och allt sig likt. Inte nog med att det är restriktioner kring hur man ska bete sig på affären, på restauranger och i kollektivtrafiken så uppmanas dessutom alla som kan att jobba hemifrån. Och givetvis är konsultfirman som Petter jobbar för så modern och i framkant att samtliga medarbetare ska jobba hemifrån så länge myndigheterna rekommenderar det. Myndigheterna har rekommenderat det i nio månader nu. För Amanda betyder inte rekommendationerna någon större skillnad, hon har jobbat hemifrån de senaste två åren och rör sig sällan utanför Hägersten där hon bor ihop med Petter. Petter ja. Det är ju han som är problemet. Att han är hemma hela tiden. Att han har sina högljudda möten i vardagsrummet. Och att han inte kan plocka upp sina jävla kalsonger från badrumsgolvet.

    Hon går ut från badrummet, slänger kalsongerna i tvättkorgen i farten och går in i vardagsrummet. Där snubblar hon på dammsugaren.

    – MEN FÖR I HELVETE! skriker hon.

    Petter rycker till. Håller upp ett finger framför munnen och pekar på sitt headset. Han mimar att han har möte. Som om hon skulle ha missat det. Han har malt på i över en timme nu. Amanda sätter sig i soffan. Skickar ett sms till sin bästa kompis Sofie:

    ”Påminn mig igen, varför är vi ihop med män?”

    Hon får svar nästan direkt:

    ”Jag återkommer när jag har ett bra svar. Vad har han gjort nu?”

    Amanda:

    ”Egentligen inget nytt, han plockar aldrig upp sina kalsonger, han skulle dammsuga för en vecka sedan och det enda han lyckats med är att ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet, han pratar dålig engelska och kan inte ens hänga upp en jävla handduk när han duschat. Och jag orkar inte ens ta upp det med honom för vi har bråkat om det hundra gånger och det slutar alltid med att det är jag som har överreagerat och ställer för höga krav. HUR KAN DET VARA FÖR HÖGA KRAV ATT TYCKA ATT EN VUXEN MAN SKA KUNNA LÄRA SIG GRUNDLÄGGANDE HYGIEN!?”

    Sofie:

    ”Ah, den gamla vanliga… Men du, det är fredag. Gå och köp en flaska vin och en påse chips. Jag kan tyvärr inte bjuda hit dig, Johans föräldrar kommer ikväll…”

    Amanda slänger ifrån sig telefonen i soffan. Fan också! Hon orkar verkligen inte bråka ikväll, men hur ska hon kunna låta bli? Särskilt om hon dricker vin, då kan hon aldrig hålla klaffen. Hon hör Petter avsluta sitt möte. Han snurrar runt på kontorsstolen och tittar på henne med en blick som gör henne vansinnig.

    – Måste du skrika och föra oväsen när du vet att jag har möte? säger han.

    – Måste du ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet så att jag snubblar på den!? svarar Amanda.

    – Ja men den står ju där för att jag lovat att dammsuga, nu har jag ju kommit en bit på vägen i alla fall.

    Han ger Amanda en blick, försöker se gullig ut. Hon kokar inombords.

    – Jag BAD dig dammsuga i MÅNDAGS. Det är FREDAG idag och i en rimlig jävla värld skulle väl du, eftersom du är en vuxen människa, ha dammsugit för länge sen, utan att jag behöver be dig, men NEJ, Petter behöver instruktioner och vill ha en klapp på huvudet för att han tagit FRAM dammsugaren! Jag blir tokig!!!

    Petter öppnar munnen som för att säga något. Amanda suckar högt för tredje gången denna halvtimme, plockar upp sin telefon ur soffan och stormar ut ur lägenheten.

  • Blogg,  Tankar

    Att jaga tid utan mening

    Jag är en stressad själ. Eller? Jag kanske är en effektiv själ. Mina dagar går ut på att jaga tid. Sekunder och minuter ska sparas till varje pris. Kan jag spara två minuter på att borsta tänderna samtidigt som jag rastar hunden samtidigt som jag tar ut soporna? Mången sekund sparar jag genom att aldrig gå tomhänt upp eller ner för trappan. Det vore ju skandal om jag behövde gå två gånger. Hellre händerna fulla med kaffekoppar, frukostfat, snusdosor och mobilladdare.

    Och då undrar du såklart: vad gör jag med all tid jag sparar? Alla sekunder jag jagar? Absolut ingenting. För grejen med tid är att den inte går att stoppa i en burk och ta fram sen. Det vet vi ju allihop, för vi har ju levt. Det går inte att ta fram den där sparade minuten när jag egentligen behöver den som mest, när jag är sen till ett möte eller har bråttom till ett tåg. Och visst, jag kanske har några extra minuter på kvällen eftersom jag röjt så effektivt under dagen. Men då sitter jag mest i soffan, skrollar instagram upp och ner och det ger mig absolut ingenting. Det är motsatsen till carpe fucking diem.

    Sen kommer natten och det är dags att sova. Då är den stressade själen vaken. Hela kroppen vill sova. Ögonen vill inte vara öppna. Men i hjärnan, där har någon tänt taklampan och tankarna fladdrar febrilt. Allt jag måste komma ihåg ska plötsligt gås igenom. Det är läkartider, tider för när bilen ska in på verkstad, saker som ska handlas, mail som ska skickas, arbetsuppgifter som ska göras och så vidare och så vidare. Känner du igen dig? Det är full jävla organiseringsfest på hjärnkontoret och jag önskar att jag inte var bjuden. För jag vill ju bara sova. Och så kommer morgonen och allt börjar om.

    Jag försöker lugna själen. Försöker byta instagram-skroll mot broderi, organiseringsfest mot att läsa bok. Det funkar i alla fall varannan dag. För att inte tala om listor. Att skriva ner all jävla skit som trängs i huvudet för att slippa tänka på det. Men då kan du ge dig fan på att nästa gång taklampan tänds på hjärnkontoret så står det på agendan: ”titta på att göra-listan” eller ”hitta att göra-listan” eller ”lägg till det här på att göra-listan” eller ”kom ihåg att bocka av det här på att göra-listan”. Det går inte att vinna ett krig mot sin egen effektiva själ. Eller är det en stressad själ jag är? Vad är du?