• Blogg

    Jag gräver där jag står

    När jag skriver texter till bloggen står jag i en stor grop. Det blir lätt så när man hela tiden gräver där man står. Och eftersom jag gräver där jag står blir det mycket jag jag jag. Jag tycker så, jag är såhär, jag var med om detta. Jag tänker att det får vara så, att det är okej. Den enda fällan jag inte vill hamna i är dagboksfällan. Idag gjorde jag detta, sen detta, sen åt jag detta och sen gjorde jag detta. Trå-å-å-åkigt!

    Men en vacker dag kanske jag tar ett kliv ur min grop. Kanske kikar jag över kanten, lyfter blicken och hittar något intressant som inte kretsar kring Matilda Mattsson Fröjd. En vacker dag kanske jag är mer beläst och kan lägga syrliga kommentarer om det politiska läget eller skriva intressanta texter om ämnen du knappt visste fanns.

    Till dess fortsätter jag gräva min grop, det är så otroligt mysigt och vindstilla här nere. Kanske sticker jag ut hakan snart, och känner efter om det är något för mig. Eller så kanske du, ja just du, har något förslag på vad du vill läsa om?

  • Blogg,  Tankar

    Jag heter Matilda och jag ramlar ofta

    Det här med att ramla. Att trilla omkull. Det händer inte lika ofta längre nu när jag är vuxen. Som barn var ju skrapsår på grund av snubbel vardagsmat. Sen kan det hända att jag ramlar oftare än andra vuxna, det skulle nog Erik i alla fall hävda om vi frågade honom. Men nu gör vi inte det.

    I alla fall vill jag hävda att om man ramlar som vuxen, så betyder det ofta att man valt en roligare väg. Som häromdagen när jag nästan ramlade eftersom jag trampade genom isen på ett dike. Det hade ju aldrig hänt om jag gick den tråkiga vanliga vägen. Eller som förrförra sommaren när jag råkade ramla ner för en ganska brant klippa, det var ju för att vi valt att gå utanför stigen. Det var ju på grunda av äventyret, och därför var det värt det. Även om det gjorde jävligt ont och jag fick ett skitstort blåmärke på röven (se bild).

    Sen finns det ju gånger som den helt vanliga tråkiga vägen sviker. Som när jag snubblade på en kullersten i Malmö i somras när jag var ute och joggade. Och gjorde en riktig sån slow motion-ramling. Jag överlevde och det enda som skadades var mitt självförtroende. Skammen av att ramla bland folk liknar ingen annan skam. Särskilt när en cyklist stannar och frågar ”hur gick det?” och man ligger där i gruset med telefonen höjd över huvudet eftersom prio var att rädda den framför sina kroppsdelar.

    Jag är också en sån som lätt börjar gråta av smärta. Som ett barn. Det bara kommer. För några år sedan skulle jag göra längdskidsdebut (jag hade en idé om att jag skulle åka Vasaloppet, den idén är död och begraven) och hade inte lärt mig hantera nedförsbackar. Alltså ramlade jag omkull. Ordentligt. Jag landade med hela min kroppsvikt på min ena axel. Det gjorde så jävla ont och tårarna sprutade. Erik lika delar tröstade som skämdes över sin vuxna flickvän som stod och tjöt i skidspåret. Det blev inte bättre av att min mamma och pappa var i närheten, så när vi mötte upp dem efter fadäsen så kommer ju känslorna såklart på nytt: ”MAMMA, JAG RAMLADE BUHU BUHU”. Som ett barn. Men det är också befriande på något sätt, att få gråta ut den fysiska smärtan.

    Nu nalkas en årstid av halka och jag ser fram emot att trilla än hit och än dit när jag ger mig ut på mina äventyr. Vilken typ är du? Ramlar du ofta? Gråter du? Biter du ihop? Blir du arg?

  • Blogg,  Huset

    Vi har köpt hus!

    Vi har köpt hus. Utan att provbo. Förra måndagen var vi på visning. I måndags skrev vi kontrakt. Det kändes rätt i magen. Vi har hittat vårt hem, vår borg. Jag vågar inte tro att det är sant än. Det finns fortfarande saker som kan gå åt helvete. På tisdag ska huset besiktas, tänk om herr besiktningsman hittar både mögel och fukt? Tänk om det bor råttor i skorstenen eller grävlingar under golvet. Tänk om taket rasar in. Ja, ni vet. Katastroftankar är sällan logiska.

    I den bästa av världar är huset i toppskick, vi slantar upp vad vi ska betala och får tillträde den 16 december. Huset då? Nej men det är bara ett supergulligt litet hus precis vid Kalixälven. Och när jag skriver precis vid så menar jag PRECIS VID Kalixälven. Det är alltså älvtomt. Jag kommer att kunna sitta i vårt uterum och spana ut över älven samtidigt som jag sippar på en kopp kaffe och kanske eldar lite i kaminen.

    När arbetsdagen är slut kanske jag tänder en bastu och sätter mig i värmen och ser ut över älven. Eftersom bastun har fönster ut mot älven. Och om jag får riktig feeling kanske jag värmer upp badtunnan som är nedsänkt i altanen. När jag får besök installerar jag kanske gästerna i sovstugan och om jag ska hamra på något så tar jag väl en sväng ut i snickarboden.

    Ja, du hör ju själv, det är för bra för att vara sant. Det finns inte en chans i hela helvetet att jag ska få bo så fint. Men jag ber dig, håll tummar och tår för att besiktningen går vägen och för att mina katastroftankar inte slår in. För jag vill verkligen fira jul i vårt lilla hus vid älven.

    Så, hur gör man nu då? Hur äger man sitt eget boende? Jag har hyrt mina bostäder sedan jag flyttade hemifrån 2007. Jag får alltså måla i vilken färg jag vill? Halleluja!

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Toalettetikett i livet

    Inlägg från fredag, den 9 december 2016, kl: 08:03

    Ska vi prata om det här med att gå på toaletten? Jag har all respekt för att alla människor gör det. Det är naturligt. Att låta sitt vatten, att göra nummer två, att byta mensskydd, att kräkas, att spegla sig, att släppa en fis. Ja allt är okej. Men ska vi istället prata om hur dåliga människor är på att gå på toaletten? Eller på att följa rimlig toalettpraxis. Det spelar ingen roll om jag går på toaletten på jobbet, på stan eller på krogen. Bristen på respekt för nästkommande besökare finns överallt. Jag har därför gjort en enkel lista för alla som känner sig osäkra på hur man borde uppföra sig på en toalett:

    • Torka bort eventuella bajsränder.
      Ingen mår bra av att se resterna av din avföring. Dessutom tar det dig två sekunder. Du vet den där toalettborsten som står bredvid toastolen? Den uppfanns liksom av en anledning. Använd den.
    • Lämna inte kisstänk.
      Är du dålig på att pricka rätt? Sätt dig ner och kissa. Skvätter det ändå? Torka upp efter dig. Ta lite papper, torka ringen, släng papperet (i papperskorgen eller toaletten) – klart!
    • Kasta papper i papperskorgen.
      Det gläder mig att du tvättar händerna efter uträttat behov. Bra där! När du sedan torkat händerna, då är det trevligast för alla om du kastar papperet i papperskorgen och inte på golvet. Vi vill ju inte riskera en sån där pinsam high-school-pryl där man kommer ut från toaletten med en lång pappersremsa under skon.
    • Kissa inte i handfatet.
      Jag ber er män att undvika att lägga ert kön i handfatet för att urinera. Det är så snuskigt. Flera vänner till mig har bevittnat detta live eftersom genierna i fråga dessutom glömt låsa dörren. Snusk!
    • Lås dörren. 
      Det blir pinsamt både för dig och mig om jag råkar gå in när du sitter och gör din grej. Lås bara. Känn gärna efter en extra gång att du låst ordentligt. Ok?
    • Kissa inte på golvet.
      Jag vet, det låter som en helt sjuk uppmaning. Men kiss på golvet händer oftare än du tror. Gör det bara inte. Och du, kräks helst inte på golvet heller. 
    • Övrigt.
      Vid lång kö, ta inte längre tid på dig än nödvändigt. Säg till personen efter dig i kön om papperet tar slut. Säg gärna till berörd personal att papperet är slut om det inte är någon bakom dig i kön. 
  • Blogg,  Tankar

    Lösa tankar om livets cykler

    Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.

    Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.

    Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.

    Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.

  • Blogg

    En fredagslista – lär känna Fröjd

    Inspirationen tryter, men en lista piggar alltid upp. Eller, när jag tänker på det brukar jag alltid ångra mig när jag gör såna här listor. Skitsamma, det kanske finns någon som undrar något och som får svar. Om inte annat får jag ägna en kvart av min fredag åt att mala på om mig själv. En så kallad win win.

    1. Vad är ditt fullständiga namn?

    Julia Matilda Charlotta Mattsson Fröjd.
    När jag var liten sa jag Charalotta. Och när min brorsdotter, som heter Matilda i mellannamn, var liten trodde hon att hon hette faster Matilda i mellannamn. Det var en fin tid.

    2. Hur gammal är du?

    33 tror jag.

    3. Bor du ensam eller med någon/några andra?

    Bor med Erik Erkki Heikki Wernerlich och vår hund Maya.

    4. Hårfärg?

    Rött? Tror jag.

    5. Ögonfärg?

    Blågrå, kanske.

    6. Hur lång är du?

    179 ståtliga centimeter.

    7. Singel eller i förhållande?

    Inte singel.

    8. Vad spenderar du mest pengar på?

    Hade jag fått frågan när jag bodde i Sthlm hade svaret varit hämtmat, utemat och öl på krogen. Sen jag flyttade till Norrbotten så är svaret snarare bensin. Kul va?

    9. Hur många syskon har du?

    3 gulliga bröder.

    10. Favoritfärg?

    Olika från dag till dag. Just nu inne på gult och brandgult. Men också förtjust i turkost och skärt.

    11. Vart handlar du ditt smink?

    Jag köper smink kanske en gång varannat år. Kanske på Lyko? Eller Åhléns? Eller för all del Dollarstore.

    12. Bor du i hus/radhus/lägenhet?

    Hyr ett hus i Soukolojärvi.

    13. Vad gör du varje dag?

    Joggar! Går ut med hunden. Äter. Sover.

    14. Favoritmat?

    Gärna mat i bröd. Med ost. Ost är kärlek.

    15. Vad ser du fram emot till hösten?

    Hösten är väl förbi va? Eller vi har i alla fall mer vinter här där jag bor. Men jag ser fram emot norrsken och stjärnhimlar. Och att hitta vårt drömhus.

    16. Vem litar du på?

    De flesta.

    17. Favorit på Youtube?

    Eriks kanal förstås. #jäv

    18. Vad har du alltid i kylen?

    Läsk. Must under jul & påsk, annars cola zero.

    19. Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

    Både och. Beror helt på dagsform.

    20. Varför bloggar just du?

    För att jag behöver skriva saker för min egen skull och inte bara i jobbet. Det går väl sådär med inspirationen, men jag tänker att den kommer. Visst gör den?

    Det var det hela. Det var precis så hemskt som jag minns det. Jag säger tack och förlåt och återkommer en annan dag med något mer intressant än mat i bröd och stjärnhimlar.

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Är det skottår i år?

    Inlägg från: tisdag, den 12 februari 2019, kl. 09:53
    Märk väl att nedan inlägg utspelar sig i Stockholm. I Tornedalen skulle ingen någonsin gnälla över att behöva skotta. Det är något man bara gör.

    Kommer ni ihåg när det snöade sådär mycket för nån vecka sen? Det var som att en liten bit av Norrland hälsade på i Stockholm. Och som i ett trollslag vaknade surgubbarna IRL och på internet. Vet ni vad de var sura över den här gången? Över att de var tvungna att skotta ut sina egna bilar. Alltså VA!? Det var alltså på allvar män i övre medelåldern som till vardags parkerar sina bilar på gatan där de bor som rasade över att de var tvungna att skotta ut bilen för egen maskin. DE BETALAR JU MINSANN SKATT! Alltså förlåt. Men gubben… VEM SKA SKOTTA DÅ? Ska plogbilschauffören hoppa ur sitt varma fordon och ställa sig och handskotta ut varenda bil på gatan? Är det ett rimligt sätt att använda skattepengar? 

    Själv har jag en livsfarlig gångväg mellan mitt hem och tunnelbanan. Den är sällan sandad och så brant att den skulle kunna knäcka extra som kälkbacke. Jag offrar mina höftkulor varje gång jag lämnar orten. Och jag gnäller inte, för det är mer synd om de stackars tanterna som ska ta sig upp och ner. DÄR kanske vi kan lägga lite pengar, på att sanda gångvägar. Men för all del, det är klart att gubben ska slippa skotta. 

  • Blogg,  Tankar

    Bevara brandgul – sätt orange på avbytarbänken

    Språk utvecklas, absolut. Jag är helt för det. Men det finns vissa ord som är alldeles för ärtiga för att falla i glömska. Jag tänker framför allt på den palett av färger vi har i svenska språket, men som vi sällan använder. Låt mig ge er exempel:

    Brandgul
    Orange är en fin färg. Men är inte brandgul ännu finare? Enligt Wikipedia började vi använda ordet brandgul på 1500-talet medan orange hamnade på folks tungor först på 1700-talet. Brandgul var det självklara valet och anspelade, logiskt nog, på färgens likhet med eldslågor. På 1900-talet hände dock något, och folk blev mer och mer kompis med orange. Nu under 2020-talet hör jag sällan någon använda ordet brandgul. Låt oss börja igen! Fördel brandgul: mycket enklare att böja än orange. Ett orange sken eller ett brandgult sken, vad väljer du?

    Gredelin, purpur och violett
    Lila i all ära, men lyssna på gredelin, purpur och violett. Är det inte som musik för öronen? Här skulle eventuellt den kunniga mena att gredelin, purpur och violett kanske inte är exakt samma kulör. Men alla finns ju ändå samlade under det lila paraplyt. Ge tant Gredelin den återkomst hon förtjänar, våga vägra lila.

    Lila färger ligger mellan rött och blått. Andra ord för samma färgområde är violett och gredelin. På engelska används ordet purple som ungefär synonymt med svenskans lila, men på svenska syftar purpur oftast på mera rödaktiga färger.

    Skriver Wikipedia

    Skär
    Rosa är en fin färg och ett fint ord. Men skär då? Det är ju otroligt vackert. Plus i kanten för att det också är en övervattensklippa eller mindre klippö i havet. Hellre grisskär än grisrosa, eller hur?

    Nästa gång kan vi prata om stursk, blasé och levnadsmätt som är andra ord jag tycker att vi använder för sällan.

    Vilken är din favoritfärg?

  • Blogg,  Tankar

    Borde man inte provbo?

    Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.

    Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.

    Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.

    Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.

    Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.

  • Blogg,  Från arkivet

    Ur arkivet: Om mitt liv med lång panna

    Inlägg från: söndag, den 24 februari 2019, kl. 08:45

    Ni som är något sånär kulturellt bevandrade och som ägnat varje julafton sedan Dackefejden åt att se Karl Bertil Jonsson på SVT känner till att fadern i hushållet, Tyko, inte allt för sällan är högröd i ansiktet. Han har helt enkelt en högröd panna. Jag däremot, jag har en hög röd panna. Jag skulle vilja prata om oss med en hög överdel av ansiktet. Vi har det inte alltid så lätt.

    Jag vill minnas att jag var runt 10 år när jag först uppmärksammades på mitt höga hårfäste. Jag hade satt upp luggen med hårband, satt i ett tält och min bästa kompis utbrast ”OJ vilken lång panna du har!”. Här hade kanske en vanlig 10-åring fått komplex. Men inte jag inte. Jag tänkte bara ”jahapp” och fortsatte mitt liv som om ingenting hänt. Det borde jag kanske inte ha gjort…

    För nu, i vuxen ålder, när ingen moder idogt smörjer mitt huvud med solkräm har jag ju förstått att jag har ett stort problem. Jag är på La Palma just nu. Häromdagen var vi uppe på La Palmas högsta berg. Och när en 1,79 meter lång Fröken Fröjd står på La Palmas högsta berg, då är plötsligt La Palmas högsta punkt hennes panna. La panna. Gissa om jag brände mig? Solklart ja! Jag märkte inte ens att det var sol, men det gjorde min panna. Hög och röd!

    Vet ni vad det värsta av allt är? Att min mamma vetat om detta hela tiden. Det är nämligen hennes panna jag har fått. Hon har haft lugg hela mitt liv så jag har ju inte förstått någonting. Men så för nåt år sedan, när just höga hårfästen kom på tal, då lyfte hon luggen och visade den ståtligaste pannan i hela Norrtälje. Inte undra på att jag ser ut som jag gör. Och saken är den, jag bär min panna med stolthet. Den klär mitt plyte som en krona och är en självklar del av mitt ljuva anlete. Det enda problemet är den eviga röda brännan så fort solen visar sig. Eftersom jag sällan har ro att titta rakt upp mot solen så blir ju övre delen av mitt ansikte allt som oftast bränd. Så jag antar att jag får lära mig att leva mitt liv i keps, eller med solskyddsfaktor 50.

    Hur är det med ditt hårfäste? Bränner du pannan? Eller är du förunnad med en form som undgår solens strålar?