Tankar

  • Blogg,  Tankar

    Jag kan inte höger och vänster

    Enligt Illustrerad Vetenskap har var tredje person svårt att skilja på höger och vänster. Enligt mina egna undersökningar genom livet är vi betydligt färre. För varenda jävel jag möter verkar höger och vänster sitta som en inbyggd kunskap som bara finns där. De behöver inte ens tänka. Själv har jag otaliga gånger pekat åt vänster och sagt höger när någon frågat om vägen. Jag har till och med, under en riktigt mörk stund, skällt på en taxichaufför som svängde åt ”fel håll” när jag bad honom svänga höger fast jag menade vänster. Hur ska jag veta? För mig är det 50 % chans att jag säger rätt.

    När jag skulle ta körkort sa min körskollärare att det är okej att inte kunna skilja på höger och vänster. Hon menade att så länge jag svängde åt något håll och inte bröt mot några trafikregler så skulle uppkörningen gå bra ändå. Och det gick bra. Problemet är bara att jag är kass på att både ta och ge vägbeskrivningar. Det blir mycket peka med hela handen och säga ”mitt håll” och ”ditt håll” för att undvika förvirring med de där jävla höger och vänster.

    Missförstå mig rätt, jag är inte dum i huvudet. Får jag någon sekunds betänketid så vet jag ju vilken som är vilken. Jag går inte runt och hälsar med fel hand och jag kör på rätt sida av vägen. Det sitter bara inte i muskelminnet som det verkar göra för så många andra. Jag har testat många knep, jag har klocka till exempel, den VET jag ju sitter på vänster arm, men det tar ändå för lång tid för att jag ska vara en pålitlig vägvisare.

    För några år sedan fick jag nog. Jag kunde inte leva en dag till med detta handikapp. Så jag gjorde det enda rätta och skrev en permanent fusklapp på vardera handled. Jag tatuerade mig alltså. Så nu står det höger på höger handled och vänster på vänster. Min kille är skitglad över detta, jag har aldrig varit så bra på att visa vägen eller svänga åt rätt håll när jag kör. Och jag, jag är nog gladast av alla. Om någon frågar mig om vägen så gläntar jag bara lite på tröjan om jag har långärmat och vips så kan jag peka människan i rätt riktning utan pinsamheter. Jag skulle vilja kalla det ett lifehack och rekommenderar alla som delar mitt handikapp att göra samma sak.

    För jag kan ju inte vara ensam om var tredje människa har svårt med höger och vänster. Kan du höger och vänster? Hur gör du för att underlätta vardagen?

  • Blogg,  Tankar

    Om att vara rädd för rotvältor

    Har du också traskat genom livet och varit livrädd för rotvältor? Jag tror att det är något jag blivit itutad som barn. Rotvältor ska man akta sig för och därmed basta. För mig hamnar rotvältor i samma låda som kvicksand, lava och blodiglar – saker jag oroade mig för som barn men som sedan inte bekymrat mig särskilt mycket som vuxen.

    Grejen med rotvältor är att du ska akta dig för dem. Men bara om själva trädet är borta. Det är då risken finns att de slår igen och du kan hamna under och säga farväl till världen. Sitter trädet kvar på roten däremot, då är det ingen fara.

    Så länge stammen ligger kvar på marken är rotvältan öppen, men sker det något som kan förändra vikten kan vältan hastigt slås igen.

    Skriver SvD om rotvältor i sin artikel från 2014.

    Nu menar jag inte att du ska börja lägga dig under rotvältor på pin kiv. Säkerheten först och så vidare. Men du behöver kanske inte gå runt och vara rädd heller.

  • Blogg,  Tankar

    Att jaga tid utan mening

    Jag är en stressad själ. Eller? Jag kanske är en effektiv själ. Mina dagar går ut på att jaga tid. Sekunder och minuter ska sparas till varje pris. Kan jag spara två minuter på att borsta tänderna samtidigt som jag rastar hunden samtidigt som jag tar ut soporna? Mången sekund sparar jag genom att aldrig gå tomhänt upp eller ner för trappan. Det vore ju skandal om jag behövde gå två gånger. Hellre händerna fulla med kaffekoppar, frukostfat, snusdosor och mobilladdare.

    Och då undrar du såklart: vad gör jag med all tid jag sparar? Alla sekunder jag jagar? Absolut ingenting. För grejen med tid är att den inte går att stoppa i en burk och ta fram sen. Det vet vi ju allihop, för vi har ju levt. Det går inte att ta fram den där sparade minuten när jag egentligen behöver den som mest, när jag är sen till ett möte eller har bråttom till ett tåg. Och visst, jag kanske har några extra minuter på kvällen eftersom jag röjt så effektivt under dagen. Men då sitter jag mest i soffan, skrollar instagram upp och ner och det ger mig absolut ingenting. Det är motsatsen till carpe fucking diem.

    Sen kommer natten och det är dags att sova. Då är den stressade själen vaken. Hela kroppen vill sova. Ögonen vill inte vara öppna. Men i hjärnan, där har någon tänt taklampan och tankarna fladdrar febrilt. Allt jag måste komma ihåg ska plötsligt gås igenom. Det är läkartider, tider för när bilen ska in på verkstad, saker som ska handlas, mail som ska skickas, arbetsuppgifter som ska göras och så vidare och så vidare. Känner du igen dig? Det är full jävla organiseringsfest på hjärnkontoret och jag önskar att jag inte var bjuden. För jag vill ju bara sova. Och så kommer morgonen och allt börjar om.

    Jag försöker lugna själen. Försöker byta instagram-skroll mot broderi, organiseringsfest mot att läsa bok. Det funkar i alla fall varannan dag. För att inte tala om listor. Att skriva ner all jävla skit som trängs i huvudet för att slippa tänka på det. Men då kan du ge dig fan på att nästa gång taklampan tänds på hjärnkontoret så står det på agendan: ”titta på att göra-listan” eller ”hitta att göra-listan” eller ”lägg till det här på att göra-listan” eller ”kom ihåg att bocka av det här på att göra-listan”. Det går inte att vinna ett krig mot sin egen effektiva själ. Eller är det en stressad själ jag är? Vad är du?