Tankar

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Årets största lurmånad

    Det är måndag och vi har officiellt överlevt januari. Egentligen inte förrän imorgon, men så gott som överlevt i alla fall. I dag insåg jag att vi har en och en halv timme mindre dagsljus häruppe hos oss än vad de har nere i Stockholm. En och en halv timme är ganska mycket. Men sen insåg jag i samma veva att om några månader är vi ikapp och förbi. Då har vi solsken dygnet runt. Jag längtar dit.

    Men först ska vi ta oss igenom löjligt korta februari. En blinkning, sen kommer det att vara över. Därefter har vi mars. Årets största lurmånad. Du kanske trodde att det var april, din dumma sill, men så ligger det inte till. Mars är som en riktigt dålig kille som man går tillbaka till gång på gång trots att man vet att han inte är bra för en. Han verkar så charmig, flirtar med sina solstrålar och sina plusgrader, för att sedan slå ned en totalt med snöoväder, slask och rusk deluxe. Men om stockholmsmars är en dålig kille kanske kalixmars är en riktigt bra? Här kanske mars bjuder på solsken i snödrivor och lagom många minusgrader? Jag vet inte, jag har aldrig bott i Norrbotten i mars, så det återstår att se.

    Därefter rullar april, maj och juni på som ett enda segertåg. För att krönas av juli och augusti som är årets queens. Men vet du vad? Vi ska inte gå händelserna i förväg. För nu är vi här, nu är nu och det ska vi ta tillvara på, även om vi måste kämpa lite.

    Vilken är din favoritmånad?

  • 2022,  Jobb,  Tankar

    Driva eget företag, frilansa eller konsulta

    Ska vi prata jobb? Bara litegrann, utan att det blir tråkigt. Vi ska ju prata om mitt jobb, och det är ju kul. Ditt jobb är säkert också kul. Jag hoppas det i alla fall. Annars tycker jag att du ska säga upp dig. I regel tycker jag att folk säger upp sig för lite. Och gör slut för lite. Livet är för kort för att gå runt och ha tråkigt och vara missnöjd. Ja ja, jag vet att det kan finnas praktiska skäl att stanna kvar på både jobb och i relationer. Men ibland tror jag att vi krampaktigt håller fast i de där praktiska skälen för att slippa fatta stora beslut. Det blir som livbojar som egentligen kväver oss i stället för att rädda oss. Nåväl, lätt för mig att säga som är glad och nöjd med både mitt jobb och min relation.

    För dig som inte vet så driver jag ett eget företag, fast jag brukar säga att jag frilansar, och ibland kallar jag mig konsult. Det är väl egentligen olika ord för samma sak. Det beror på hur viktig jag vill låta. Jag känner mig sällan som en viktigpetter, så jag brukar oftast säga att jag frilansar som copywriter och skribent. Jag skriver alltså. Mest reklamtexter. Men också nyhetsbrev, artiklar och ”content” som det kallas nu för tiden. Jag föredrar ordet innehåll, det är ju samma sak. Förutom att skriva konsultar jag som projektledare åt en marknadsavdelning för ett stort företag. Jag hjälper dem att hålla i massor av trådar för olika projekt och ser till att saker blir gjorda. Det är inget jag är utbildad till, men något det har visat sig att jag är ganska bra på, om jag får lov att vara blygsam. Jag är visserligen inte utbildad till att skriva reklamtexter heller – tvärtom. Jag pluggade journalistik på högskolan. Men det blev ingen journalist av mig, det blev en reklamskribent istället. Eller copywriter, som det heter. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur vitt begreppet copywriter är, det finns nog lika många definitioner som det finns företag som har en copywriter anlitad.

    Det roligaste med att frilansa är att jag får chans att jobba för olika företag. Vilket gör att jag lär mig otroligt mycket om otroligt mycket. Till exempel vet jag väldigt mycket om luftrenare, radiostyrda bilar, altanbygge, husdjursfoder och receptfria läkemedel. Det är inga ämnen jag pluggat på om ifall det inte vore för mitt jobb. Och det tycker jag är kul, att plötsligt sitter jag här och kan saker som jag aldrig kunnat annars. Det var det om mitt jobb. Alltid roade jag någon. Nu vill jag veta: vad jobbar du med? Trivs du? Vad är ditt drömjobb?

    Jag gillar mitt jobb, men om jag ska byta så har jag listat mina drömjobb här.

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Fem råd inför 2022

    Jag tog bloggsemester. Det kom en flytt och en jul och ett nyår. Men nu du! Nu är det nytt år, flera gråa hår och vi är installerade i vårt fantastiska hus vid Kalixälven. Med det sagt tänkte jag ägna denna onsdag åt att ge dig några råd på vägen in i detta nådens år 2022.

    Råd 1: Du måste inte ha en hudvårdsrutin.
    Bara ordet hudvårdsrutin ger mig kalla kårar. Att lägga massor av tid och pengar på krämer, serum och skit. Det är ju ett lur, eller hur? Nån rik man som hittat på att du behöver 25 olika substanser för att få ett vackert face. Jag menar om den blå Nivea-burken dög åt våra mammor på 80- och 90-talet så duger den väl åt oss också? Nä, ta ett råd från en kvinna med riktigt dålig hy: skippa hudvårdsrutinen och lägg tiden och pengarna på något roligt.

    Råd 2: Spring långsamt.
    Har du som nyårslöfte att börja jogga? Joggar du redan? Gör det långsamt. Sänk kraven. Ha kul. Njut av naturen. Och kom ihåg: en långsam joggingrunda på 10 minuter är också en joggingrunda.

    Råd 3: Säg upp dig, gör slut, gör abort, flytta
    Skaver det? Gör något åt saken! Känns det svårt? Det är det. Men det brukar vara skönt efteråt.

    Råd 4: Fortsätt på jobbet, bli ihop, behåll barnet, bo kvar
    Känns det rätt? Fortsätt! Känns det lätt? Det ska vara lätt ibland, passa på att njuta och rida på vågen. Det vänder snart.

    Råd 5: Gå utomhus och titta på himlen
    Gör det bara. Det är värt det nästan varje gång. Titta på molnen, på solen, på månen, på stjärnorna.

    Det var det. Vilka är dina bästa råd inför 2022?

  • Blogg,  Huset,  Tankar,  Uncategorized

    En dikt om att köpa hus

    Packa kartong
    allt på en gång

    Lagfart och pantbrev
    jag trodde de drev

    Amortering och ränta
    någon måste skämta

    Köpa hus skulle vara kul
    inte bara pappersstrul

    Packa kartong
    allt på en gång

    Packade du kaffeburken?
    Jag behöver morgonslurken

    Har vi bokat transport?
    Ska vi bära allt dit bort?

    Tänk på älvens svall
    Ljuva dagar komma skall

    Tänk på alldeles egen veranda
    Tänk när vi äntligen får landa

    Men först packa kartong
    allt på en gång

  • Blogg,  Tankar

    Sovpoddar och reklam

    Jag brukar lyssna på poddar innan jag ska sova. Såna där sovpoddar, där en (oftast) man berättar berättelser om ointressanta saker med lugn röst. Min favoritpodd görs av en amerikan och i mitt favoritavsnitt berättar han 75 ointressanta fakta. Jag har bara lyssnat till slutet en gång – då var det ingen idé att ens försöka sova efteråt. Ofta somnar jag på fakta nummer 30 ungefär. Funkar inte det poddavsnittet funkar ingenting, dessutom lär man sig saker. Visste ni att grisar inte kan titta upp i himlen? Och att Holland skickar massvis med tulpanlökar till Kanada varje år?

    Häromkvällen försökte jag tänka nytt. Jag testade först IKEAs sovpodd där en tjej läser igenom hela IKEA-katalogen, det funkade inte, jag gav upp redan på sida 2. Så jag provade en annan: Somna med Henrik. Problemet med svenska poddar är att det ibland är svensk reklam i början. Och svensk reklam domineras just nu av Ann och Jonas från Opti. Ni vet vilka jag menar, eller hur? De förföljer oss vanliga dödliga som två demoner. De är på tv4, de är i radion, de är över jävla allt. De vill ta hand om våra pengar. Inte ens vid läggdags kommer man undan. Då är de där, Ann och Jonas. Inte riktigt de två jag valt att gå till sängs med frivilligt.

    Och inte nog med Ann och Jonas. Apoteket gör reklam också. ”Jaha” tänker du, ”de gör väl reklam för medicin eller möjligtvis tandkräm”. NEJ! De gör reklam för karameller. För julgodis. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Men att självaste apoteket gör reklam för GODIS när jag ligger i min säng och ska sova. Det är ta mig tusan magstarkt. 2021 hörrni, vilket jävla år att vara vid liv.

  • Blogg,  Tankar

    Jag heter Matilda och jag ramlar ofta

    Det här med att ramla. Att trilla omkull. Det händer inte lika ofta längre nu när jag är vuxen. Som barn var ju skrapsår på grund av snubbel vardagsmat. Sen kan det hända att jag ramlar oftare än andra vuxna, det skulle nog Erik i alla fall hävda om vi frågade honom. Men nu gör vi inte det.

    I alla fall vill jag hävda att om man ramlar som vuxen, så betyder det ofta att man valt en roligare väg. Som häromdagen när jag nästan ramlade eftersom jag trampade genom isen på ett dike. Det hade ju aldrig hänt om jag gick den tråkiga vanliga vägen. Eller som förrförra sommaren när jag råkade ramla ner för en ganska brant klippa, det var ju för att vi valt att gå utanför stigen. Det var ju på grunda av äventyret, och därför var det värt det. Även om det gjorde jävligt ont och jag fick ett skitstort blåmärke på röven (se bild).

    Sen finns det ju gånger som den helt vanliga tråkiga vägen sviker. Som när jag snubblade på en kullersten i Malmö i somras när jag var ute och joggade. Och gjorde en riktig sån slow motion-ramling. Jag överlevde och det enda som skadades var mitt självförtroende. Skammen av att ramla bland folk liknar ingen annan skam. Särskilt när en cyklist stannar och frågar ”hur gick det?” och man ligger där i gruset med telefonen höjd över huvudet eftersom prio var att rädda den framför sina kroppsdelar.

    Jag är också en sån som lätt börjar gråta av smärta. Som ett barn. Det bara kommer. För några år sedan skulle jag göra längdskidsdebut (jag hade en idé om att jag skulle åka Vasaloppet, den idén är död och begraven) och hade inte lärt mig hantera nedförsbackar. Alltså ramlade jag omkull. Ordentligt. Jag landade med hela min kroppsvikt på min ena axel. Det gjorde så jävla ont och tårarna sprutade. Erik lika delar tröstade som skämdes över sin vuxna flickvän som stod och tjöt i skidspåret. Det blev inte bättre av att min mamma och pappa var i närheten, så när vi mötte upp dem efter fadäsen så kommer ju känslorna såklart på nytt: ”MAMMA, JAG RAMLADE BUHU BUHU”. Som ett barn. Men det är också befriande på något sätt, att få gråta ut den fysiska smärtan.

    Nu nalkas en årstid av halka och jag ser fram emot att trilla än hit och än dit när jag ger mig ut på mina äventyr. Vilken typ är du? Ramlar du ofta? Gråter du? Biter du ihop? Blir du arg?

  • Blogg,  Tankar

    Lösa tankar om livets cykler

    Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.

    Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.

    Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.

    Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.

  • Blogg,  Tankar

    Bevara brandgul – sätt orange på avbytarbänken

    Språk utvecklas, absolut. Jag är helt för det. Men det finns vissa ord som är alldeles för ärtiga för att falla i glömska. Jag tänker framför allt på den palett av färger vi har i svenska språket, men som vi sällan använder. Låt mig ge er exempel:

    Brandgul
    Orange är en fin färg. Men är inte brandgul ännu finare? Enligt Wikipedia började vi använda ordet brandgul på 1500-talet medan orange hamnade på folks tungor först på 1700-talet. Brandgul var det självklara valet och anspelade, logiskt nog, på färgens likhet med eldslågor. På 1900-talet hände dock något, och folk blev mer och mer kompis med orange. Nu under 2020-talet hör jag sällan någon använda ordet brandgul. Låt oss börja igen! Fördel brandgul: mycket enklare att böja än orange. Ett orange sken eller ett brandgult sken, vad väljer du?

    Gredelin, purpur och violett
    Lila i all ära, men lyssna på gredelin, purpur och violett. Är det inte som musik för öronen? Här skulle eventuellt den kunniga mena att gredelin, purpur och violett kanske inte är exakt samma kulör. Men alla finns ju ändå samlade under det lila paraplyt. Ge tant Gredelin den återkomst hon förtjänar, våga vägra lila.

    Lila färger ligger mellan rött och blått. Andra ord för samma färgområde är violett och gredelin. På engelska används ordet purple som ungefär synonymt med svenskans lila, men på svenska syftar purpur oftast på mera rödaktiga färger.

    Skriver Wikipedia

    Skär
    Rosa är en fin färg och ett fint ord. Men skär då? Det är ju otroligt vackert. Plus i kanten för att det också är en övervattensklippa eller mindre klippö i havet. Hellre grisskär än grisrosa, eller hur?

    Nästa gång kan vi prata om stursk, blasé och levnadsmätt som är andra ord jag tycker att vi använder för sällan.

    Vilken är din favoritfärg?

  • Blogg,  Tankar

    Borde man inte provbo?

    Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.

    Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.

    Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.

    Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.

    Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.

  • Blogg,  Tankar

    Om att inte gilla sport

    Jag är totalt ointresserad av sport. Det finns få saker som får mig att zona ut så totalt som prat om offside, icing och vintersport. Det är ett genuint ointresse helt enkelt. Jag försöker att inte kokettera med detta, men det kan lätt verka som att jag gör det ändå. Som i somras när det var något fotbollsevenemang. Jag satt i ett jobbmöte och någon frågade ”jaha, vad tippar ni om matchen ikväll då?” och jag frågade ”vilken sport?” och de blev nästan arga för att de menade att det var både folkfest och folkvett att hänga med när Sverige kickar boll.

    Jag har verkligen försökt tycka om fotboll. Tro mig. En gång var jag ihop med en fotbollskille och jag brukade försöka titta på matcher ibland för att förstå hans intresse. Men det gick inte. Det går inte. Jag vill inte. Det är för tråkigt. Jag tror att det är en nedärvd ljumhet inför sportens storhet. Varken min mamma eller pappa har någonsin brytt sig om EM, VM eller OS – oavsett sport.

    Jag har även försökt förstå det mysiga med att sitta och titta på vintersport på helgerna. Folk älskar skiten. Och jag förstår verkligen ingenting. Jag känner ingenting. Jag tittar hellre på myrornas krig. Förlåt.

    MEN! Jag har ett tips till er kamrater som är som jag. Det går att följa OS utan att följa OS. Man kan istället följa Kungahuset på sociala medier och få exakt den information man behöver för att hålla sig ajour med viktiga resultat.

    Här skröt jag på Twitter om mitt nyfunna lifehack.

    Så, jag fortsätter att gå genom livet och vara immun mot sportens påverkan. Jag fortsätter tänka att helvetet eventuellt kan vara att råka hamna på en fullsatt fotbollsläktare. Och jag fortsätter att försökta dölja mitt ointresse genom att låte Kungen och Silvia vara mina sportkorrespondenter.

    Hur är du? Älskar du sport, eller är du som jag? Eller kanske mittemellan?

    Glad fredag!