Blogg
-
Att jaga tid utan mening
Jag är en stressad själ. Eller? Jag kanske är en effektiv själ. Mina dagar går ut på att jaga tid. Sekunder och minuter ska sparas till varje pris. Kan jag spara två minuter på att borsta tänderna samtidigt som jag rastar hunden samtidigt som jag tar ut soporna? Mången sekund sparar jag genom att aldrig gå tomhänt upp eller ner för trappan. Det vore ju skandal om jag behövde gå två gånger. Hellre händerna fulla med kaffekoppar, frukostfat, snusdosor och mobilladdare.
Och då undrar du såklart: vad gör jag med all tid jag sparar? Alla sekunder jag jagar? Absolut ingenting. För grejen med tid är att den inte går att stoppa i en burk och ta fram sen. Det vet vi ju allihop, för vi har ju levt. Det går inte att ta fram den där sparade minuten när jag egentligen behöver den som mest, när jag är sen till ett möte eller har bråttom till ett tåg. Och visst, jag kanske har några extra minuter på kvällen eftersom jag röjt så effektivt under dagen. Men då sitter jag mest i soffan, skrollar instagram upp och ner och det ger mig absolut ingenting. Det är motsatsen till carpe fucking diem.
Sen kommer natten och det är dags att sova. Då är den stressade själen vaken. Hela kroppen vill sova. Ögonen vill inte vara öppna. Men i hjärnan, där har någon tänt taklampan och tankarna fladdrar febrilt. Allt jag måste komma ihåg ska plötsligt gås igenom. Det är läkartider, tider för när bilen ska in på verkstad, saker som ska handlas, mail som ska skickas, arbetsuppgifter som ska göras och så vidare och så vidare. Känner du igen dig? Det är full jävla organiseringsfest på hjärnkontoret och jag önskar att jag inte var bjuden. För jag vill ju bara sova. Och så kommer morgonen och allt börjar om.
Jag försöker lugna själen. Försöker byta instagram-skroll mot broderi, organiseringsfest mot att läsa bok. Det funkar i alla fall varannan dag. För att inte tala om listor. Att skriva ner all jävla skit som trängs i huvudet för att slippa tänka på det. Men då kan du ge dig fan på att nästa gång taklampan tänds på hjärnkontoret så står det på agendan: ”titta på att göra-listan” eller ”hitta att göra-listan” eller ”lägg till det här på att göra-listan” eller ”kom ihåg att bocka av det här på att göra-listan”. Det går inte att vinna ett krig mot sin egen effektiva själ. Eller är det en stressad själ jag är? Vad är du?
-
Vad har man annars vänner till?
Inlägg från tisdag, den 22 december 2015, kl. 22:30
Träffade en snubbe som kommit ut ur ett längre förhållande nyligen. Och vi diskuterade skillnaden på att vara ihop och vara singel. Han berättade hur hans ex vid två tillfällen fått lov att plocka fästingar på honom. Som båda två satt sig på en mindre bekväm plats. Ett ställe dit man kanske inte så ofta bjuder in folk. En kroppsöppning man kanske helst håller för sig själv. Ja i röven helt enkelt. Och han undrade vem fan som skulle plocka fästingar ur hans bakdel nu när han är singel? Jag hävdade bestämt att jag har både en och två kompisar som skulle ställa upp med pincetten i högsta hugg om jag råkade ut för samma sak. Han var inte lika säker på att hans kompisar skulle vara så villiga. Alltså JAG skulle ju inte ÄLSKA att plocka fästingar där solen aldrig skiner på mina vänner, men var jag vara TVUNGEN skulle jag förstås ställa upp. Vem skulle man annars ringa? Mamma? Vårdcentralen? Sitt ex? En kollega? Skulle man försöka sig på uppdraget att göra det själv på huk över en spegel? Näe, jag menar på fullt allvar att ”that’s what friends are for”. Eller har jag inga kompisar kvar nu?
Tillägg: snubben i berättelsen kom senare att bli min pojkvän. Ni som följde gamla bloggen känner honom som ”min nya kille” och för resten av världen är han mer känd som Erik, eller som Erkki Heikki.
Tillägg 2: så jävla taktiskt att flytta upp till Norrbotten där fästingar är lika sällsynta som miljonerna på mitt konto. Tjing pax att slippa rota runt i röven på folk.
-
Hur i h-e hamnade jag i Tornedalen?
Jag ska inte låtsas som att jag har världens största läsarskara. Det är väl mamma och kanske någon mer som läser det jag skriver. Men det kan ju hända att någon kikar in här och undrar ”hur tusan hamnar man i Tornedalen när man är från Roslagen”. Som tur är så är denna flytt både berömd och väldokumenterad.
Det började med att jag hittade en annons på Facebook. Kommungänget på Hej Hemby sökte genom projektet Tjena polcirkeln någon eller några som ville prova på att bo i Tornedalen. Jag & Erik ansökte och efter ett gäng intervjuer så blev vi utvalda och fick flytta till Soukolojärvi.
Här kan du läsa: Matilda & Erik får säga Tjena polcirkeln.
Vi fick beskedet i februari i år och i april gick flyttlasset. Vi tömde hela lägenheten, hyrde ut den i andra hand och åkte upp. Här kan du se en liten film från när vi just kommit upp: Matilda & Erik är här.
För den riktigt vetgirige har vi ju också gjort en och annan vlogg sedan vi flyttade upp. Som riktiga youtubers. Kolla in youtube-kanalen här.
Dessutom finns några blogginlägg som jag skrivit hos Hej Hemby:
2 veckor in och jag fattar ingenting.
Identitetslös i Tornedalen.
Halvtid i Soukolojärvi.
Regler är till för att brytas.
10 tips om du ska flytta till Tornedalen.Om du orkade läsa inläggen vet du hur det slutade. Vi bor här nu. I en by 10 minuter från polcirkeln. Hur jag ska klara vintern har jag inte räknat ut ännu. Men jag har i alla fall köpt ett par riktiga vinterkängor och en megavarm jacka. Det kan hända att det bli ett och annat gnäll-inlägg framöver, den som lever får se.
-
Vi börjar om
En gång i tiden ägde jag domänen enrenfrojd.se. Det var en lycklig tid. Jag hade domänen länkad till min blogg frojd.blogg.se och alla var glada. Sen missade jag att förlänga avtalet och domänen föll i händerna på någon annan. Efter det fortsatte jag att blogga på frojd.blogg.se. Tills livet kom emellan. Tills jag tyckte att jag inte hade något viktigt, vettigt eller roligt att säga. Tills jag tyckte att jag skrev så mycket på arbetstid att jag inte ville ägna fritiden åt samma syssla. Men vet ni? Nu vill jag igen.
För ungefär ett år sedan skrev jag sista inlägget på frojd.blogg.se. Så nu börjar vi om. Vi kör egen domän. Egen regi. Och upplägget blir som vanligt: en blogg om allt och ingenting. Med mycket nypor av salt och en jävla massa Fröjd.
Jag tänker mig nya, fräscha tankar. Rapporter från mitt liv som sörlänning i Tornedalen. Helt vanliga betraktelser, och då och då kanske vi dyker ner i arkivet och återanvänder gamla inlägg. Vem minns ens vad jag skrev för tre år sedan? Inte jag, så antagligen inte du heller.
Du hänger med va? Det blir kul – jag lovar!