• 2023,  Blogg,  Tankar,  Uncategorized

    Börja kort, tänk stort och ta plats

    Börja kort. Så säger de som vet. Långa meningar dödar din text. Jag älskar långa meningar. Och korta. Jag vet att det bästa är att variera. Att varva långt med kort. Det blir skönare för dig som läser. Lättare. Det blir som en melodi förstår du. Som musik.

    Tänk stort. Så säger de med visioner. De som vill framåt. Ingenting är omöjligt och du, ja just du, kan bli precis vad du vill. Ingenting kan stoppa dig. Förutom du själv förstås. Dina tillkortakommanden och ditt dåliga självförtroende. Din brist på kapital. Det finns så mycket som kan stoppa dig. Det finns så mycket som stoppar dig just nu. Och det är okej. Ibland är det bättre att tänka litet. Börja smått. Det hjälper inte att tänka stort om du inte har mat på bordet, eller hur?

    Ta plats. Så säger de till oss. Vi tjejer. Vi småföretagare. Vi som gömmer oss i hörnen. Vi ska ta plats. Men inte för mycket plats. Gud nåde dig om du är för högljudd eller för tjock. Samma regler gäller inte då. Men vi ska ta plats. Annars är det vårt fel att vi inte kan bli precis vad vi vill. Du ska inte följa strömmen. Men du ska göra precis som alla andra. Här är fem tips på hur du blir stor på sociala medier: dansa till en låt som en miljon andra redan dansat till, mima till ett ljud som två miljoner andra redan mimat till, dela ett hundklipp som tvåhundratusen redan skrattat åt, gör absolut ingenting som ingen annan redan gjort, gör precis som alla andra. Och så går det på. Vi blir matade av samma skit dag ut och dag in. Tills det kommer någon som tar plats, som tänker stort och som börjar kort. Som fångar in oss. Som är sin egen. Som gör något helt annat. Kontentan? Sköt dig själv och skit i andra. Eller… Sköt om dig själv och snacka inte skit om andra. Eller… Sköt om dig själv så som du skulle sköta om andra. Eller… Lyssna inte så jävla mycket på vad fåntrattar på internet dillar om.

  • 2022,  Jobb,  Tankar

    Att vara en duktig flicka som säger nej

    ”Vi måste försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vi är i mål” sa projektledaren i ett projekt jag var med i. Problemet var att det var flera månader kvar till målgång. Och ja, jag gillar att bada året runt, men jag föredrar att själv bestämma när jag ska doppa huvudet. Problemet var också att det saknades både tid, personal och resurser för att vi skulle bottna. Jag gillar en utmaning, och ibland kan jag trolla med knäna, men den här gången blev det för mycket. Alla var megastressade, men de flesta verkade kunna hantera det. Inte jag.

    Jag tog semester och skulle vila, men kunde förstås inte släppa projektet helt, herregud jag är ju en duktig flicka. Så jag hoppade in och tog möten ändå. Då kom ångesten och stressen. Hela kroppen reagerade.

    ”Winners never quit and quitters never win”. Så står det på fräcka citattavlor på internet och i verkligheten. Jag ha aldrig sett mig själv som en vinnare, men jag har än mindre sett mig som någon som ger upp. Herregud, jag är ju en duktig flicka. Det är bara jobba hårdare, försöka mer, göra det jag ska. Jag jobbade ju inte ens heltid med detta projekt, nog borde min näsa, och kanske till och med mun, kunna hålla sig ovanför den där vattenytan.

    Semestern tog slut och jag bröt ihop. Grät och hulkade fram att jag inte orkar mer. ”Du kanske borde sluta” sa mamma. ”Varför slutar du inte?” sa min sambo. Och jag kände bara ”men om jag slutar, hur ska de andra ta sig i mål utan att drunkna?”. Men jag lyssnade på kroppen. Jag blev en quitter. Härjad av dåligt samvete berättade jag att jag inte orkar mer. ”Orkar du kanske tills vi går i mål?”, sa chefen. Jag sa nej. Det är så mycket svårare att säga nej än att säga ja. Det är så svårt att göra folk besvikna.

    Efter en månad var jag fri. Fri från ansvar, fri från krav. Men jag var så trött och skör. Jag vilade en månad. Tog bara några få uppdrag och sov 10 timmar per dygn. Jag vet inte om jag nosade på den berömda väggen. Jag vet däremot att jag fortfarande är ganska trött. Jag vet att jag insett att jag är utbytbar och att jag inte måste bära vare sig världen eller enstaka projekt på mina axlar. Jag vet också att ”att vara en duktig flicka” kan betyda att vara duktig nog att lyssna på kroppen och säga nej ibland.

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Angående igår…

    På tal om gårdagens inlägg måste jag bara dela med mig av LISTAN med planer jag gjorde igår när jag låg och försökte somna mellan klockan 23 och 01:30. Allt på denna lista tänkte jag att jag skulle hinna IDAG. Klockan är 10:03 och jag har hittills inte prickat av en enda grej.

    • Måla kaklet i köket
    • Måla köksön
    • Måla köksluckor
    • Gå en lång morgonpromenad och bada och dricka kaffe vid sjön
    • Applicera färgborttagning på vardagsrumsbordet
    • Baka kakor
    • Måla panel + väggar i köket

    Som ni förstår har jag en undertryckt liten målare som ligger i mitt inre och bara längtar ut. Eller så är jag bara förbaskat less på vår nedervåning som vi ännu inte hunnit måla om. Vilket det än är så vet jag (idag, när det inte är kväll och jag gör storslagna planer) att jag inte kommer att ta tag i något av detta under närmsta månaden, förmodligen inte ens under detta år.

    Vad planerade du för att hinna med igår innan du somnade?

  • 2022,  Blogg,  Tankar

    Imorgon ska jag förändra världen

    Imorgon, då ska jag förändra världen. Eller kanske inte världen, men mitt liv. Jag ska börja jogga, jag ska storstäda, jag ska ta tag i den där bloggen som vilat sen april, jag ska måla om och jag ska banne mig baka bullar också. Känner du igen dig? Du ligger i sängen och ska sova, men istället för att somna ligger du och funderar över allt du ska göra imorgon. Och allting känns möjligt, rimligt och görbart. Än sen att du inte joggat sedan i juni? Imorgon kommer du att ha kraften. Du känner det i hela kroppen. Sen kommer morgondagen…

    I kanske en månads tid har jag minst varannan kväll tänkt att jag ska skriva om det här mänskliga men också ganska enfaldiga beteendet. Var tredje kväll har jag tänkt att jag ska morgonjogga istället för att promenera. Jag har har haft en otrolig energi inför alla morgondagar som ännu inte varit. Sen har jag vaknat och varit sådär trött som man bara kan vara i oktober när höstlöven trillat av och världen går i brunskala. Jag har inte orkat ta tag i något, förutom det jag måste. Jag har inte joggat, inte bloggat, ingenting. I stället har jag bara börjat om varje kväll, tänkt att ”imorgon, imorgon kommer den där magiska energin”. Och skam den som ger sig, idag hände ju något i alla fall, jag sitter ju här och skriver.

    Men varför gör jag såhär? Och du? För du gör också såhär, eller hur? Dagdrömmer om små förändringar varje kväll för att sedan vakna upp och bli knockad av vardagen? Det sjuka är att jag tror på mig själv. När jag ligger där i sängen SER jag framför mig hur jag snörar på mig joggingskor istället för kängor på morgonen och jag känner hur LÄTT det kommer att vara att springa. Att jag inte joggat på över ett halvår, det kommer inte att göra något, jag har konditionen i mig. Och på morgonen känns det HELT omöjligt, inte en chans att jag ger mig ut och joggar. Eller att jag tar tag i något annat på den långa listan av möjligheter jag såg framför mig när jag låg tryggt i sängen kvällen innan.

    Men hörrni, imorgon förändrar vi världen. Ett litet steg i taget.

  • Blogg,  Tankar

    Lösa tankar om livets cykler

    Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.

    Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.

    Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.

    Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.