-
Lösa tankar om livets cykler
Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.
Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.
Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.
Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.
-
Borde man inte provbo?
Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.
Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.
Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.
Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.
Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.
